Jag har använt Mac sedan 1986. Det år jag flyttade till Stockholm. Och under många år kunde jag inte förstå hur alla slentrianmässigt köpte en PC (eftersom det fanns ”flest program till PC”). Jag visste att det var skillnad för på ett jobb, alldeles i början av 1990-talet, fick jag en bärbar (nåja…) PC av min arbetsgivare. Jag tror att det var först då jag förstod hur överlägsen Mac var. Sedan dess har jag inte rört en PC. (Nä, det var en lögn. Min fru körde PC fram tills nyligen, och varje gång det uppstod problem så var det jag som förväntades lösa dem. Och det gick ju. Men det tog tid och det var invecklat.)
Men jag är ingen Apple-fanatiker som försvarar allt Apple gör i alla lägen. Min iPhone 3G s har till exempel en oförsvarligt klent batteri. Jag brukar aldrig hoppa på första generationen av något Apple gör. Även om det inte är dåligt så är det inte så bra som det kan vara. Därför väntar jag med iPad. Men batteriet i 3G S var fortfarande klent.
Och jag hoppas att det inte är en indikation på en attitydförändring hos Apple, nu när det blivit så stora som de borde ha varit redan 1986, att den fjärde generationen av iPhone har drabbats av problem. Jag hoppas att de inte börjat slarva, blivit nonchalanta, självtillräckliga eller arroganta.
För då har jag målat in mig i ett hörn och har bara Android att hoppas på som en nödutgång.
Det finns de som avfärdar antennproblemen som en ”non-issue” men som TUAW skriver:
”Say what you want, but CR is the definitive guide for a huge number of consumers.”
Pressen borgar för att iPhone, när den når Sverige, är en felfritt fungerande telefon – om än med undermåligt batteri… Jag kommer ändå att köpa den för jag har använt både Nokia och SonyEricsson. Och det vill jag aldrig göra igen.
Fredag kväll. Vi zappar. Det minst usla vi hittar är Så ska det låta.
Calle, 10, stönar uppgivet. Han ville hellre se Legend of Seeker, men jag tycker det är för våldsamt. Efter en stund säger han:
”Jaså… Amy Diamonds karriär går dåligt!”.
”Och varför tror du det?”
”Meh…man är ju inte med i det där programmet om allt bara flyter på, liksom.”
10 år – och vet redan så mycket om hur allt fungerar…
Jag prenumererar på Resumés nyhetsbrev som brukar komma varje eftermiddag. Det brukar vanligen handla mest om bröderna Schulman eller kvinnliga modebloggare. Men i dag skakade denna nyhetssammanfattning verkligen om tillvaron. Allvarliga saker hade hänt. Under några minuter var hela Stureplan i gungning.
Det visade sig nämligen att Ebba von Sydow hade kallats ”Brigitta Falk” i ett inslag som NBC gjorde om det uppskjutna prinsessbröllopet.
Jag vet inte hur vi – och hon – ska kunna leva med detta.
”Namnchock” sammanfattar händelsen ganska bra, tycker jag.
Jag måste nog gå och lägga mig en stund.
Enligt ett pressmeddelande från Telia är det de kallar för ”Pirate Bay-generationen” mest positiva till laglig nedladdning av musik.
I Telias Trendrapport 2010 visar det sig att yngre åldersgrupperna föredrar lagliga alternativ och är mest pådrivande i utvecklingen av lagliga streaming- och nedladdningstjänster.
I åldersgruppen 18-25 använder idag närmare sex av tio (56 procent) lagliga nedladdnings- och streamingtjänster, jämfört med knappt var tredje svensk i genomsnitt (30 procent). På frågan om hur man helst skulle vilja få tag på media som musik eller film svarar 63 procent av 18–25-åringarna ”ladda ner eller strömma lagligt via bredbandet”, jämfört med 52 procent för genomsnittssvensken.
Hur kan det här komma sig?
Tja, kanske är de mer betalningsvilliga eftersom de inte i typ 30 års tid tvingats betala skivbolagens hutlösa överpriser, medan den äldre generationen ser sin chans att hämnas.
Alltså, det vara bara en tanke…
Det är onekligen intressant att i dagens Aftonbladet läsa att Lasse Anrell ”ryser av känslan av världens bästa idrottsevenemang”.
Han syftar alltså på vinter-OS. Det är lika bra att vi är tydliga med det.
Lasse Anrell, som för någon månad sedan tillkännagav att han inte visste att det fanns ett Par-VM i Golf, och som tyckte att detta mästerskap (som normalt kallas World Cup) var ”löjligare än när simningen ska tävla i kort bredbana”…
Han ryser alltså nu, när vi står inför ett mästerskap som till en icke oväsentlig del består av pulk- och kälkåkning i olika varianter?
Han ryser och kallar det för världens bästa idrottsshow. Själv kan jag bara konstatera att vinter-OS inte rymmer särskilt många världssporter. Men det innebär ju inte att sporterna är ointressanta. Däremot smala.
I september spelas Ryder Cup.
Undrar om Lasse ryser då? Undrar om han vet vad det är?
Aftonbladet har lagt sig till med en intressant publicistisk princip. Låt oss se hur länge de följer den.
Bakgrunden hittar du dels på Dagens Media, dels i Jan Helins blogg, där Helin skriver:
”Ord står mot ord i denna historia. På ena sidan står anonyma uppgifter. Mot det står Pontus Gustafssons ord. I sak finns ingen polisanmälan mot Pontus Gustafsson. Det gör att min publicistiska bedömning av händelsen gjort att vi hittills inte publicerat något, annat än denna bloggpost.”
Jag är ju inte heller den som dömer någon utan prövning. Så låt oss bara avvakta och se om AB har för avsikt att följa principen att avstå publicering så länge ”ord står mot ord” och då uppgifterna bygger på ”anonyma uppgifter” samt ”polisanmälan saknas”.
Om jag ska vara ärlig tror jag inte vi behöver vänta länge.
Eftersom jag inte befinner mig i Sverige, och bara emellanåt kan komma åt en uppkoppling till nätet har jag inte haft tid att bemöta Sofias kommentar. Vilket jag hade tänkt göra i kommentarsfältet. Men – där har hänt en del annat också, och dessutom har en del tid förflutit sedan hennes kommentar postades. Så jag bemöter det i all hast i en helt ny postning i stället:
Det är två saker jag har invändningar mot:
Sofia skriver:
I många fall är tryck och distribution mer eller mindre ett nollsummespel, och de flesta tidningar är i dag annonsfinansierade.
Mitt svar: På en tidning är det ju inte så att inkomster öronmärks för en viss typ av utgifter. Därför kan man inte säga att pren- och lösnummer går till tryck och distribution, och att annonspengarna är det som ger eventuell vinst. Eftersom alla tidningar har olika proportioner i inkomstfördelning, kan man inte göra detta konstaterande. Somliga tidningar/magasin/tidskrifter är till 90 procent annonsfinansierade, andra har de omvända proportionerna. Dessutom har en del tidningar alternativa inkomster som kan härröras till varumärket samt events. Allt är inkomster men inga inkomster kan sägas vara avsedda för att täcka en viss del av utgifterna. Annonsintäkter är inte avsedda att täcka lönekostnader mer än lösnummerintäkter, och vice versa. Det är den totala affären som är intressant.
Sofia skriver:
Varför skulle det se annorlunda ut på nätet, där de flesta redan anser sig ha betalt för distributionen genom inköp av dator och bredbandsabbonemang.
Mitt svar: Man köper nog inte en dator av enbart den anledningen, och varför skulle man resonera så oortodoxt när man köper en dator jämfört med när man köper en TV. Ingen köper en TV och förväntar sig att Viasat, Canal+ eller Boxer ska tillhandahålla sina respektive kanalutbud gratis. Varför skulle man få se TV gratis bara för att man investerar 15 000 i en TV?
New York Times har aviserat – och fått kritik för – att man ska göra något som tidningar och förlag gjort i alla tider: Ta betalt för journalisters arbete.
Den gemensamma nämnaren för alla dem som vill att information på Internet ska vara gratis, är ofta att de inte investerar några pengar i verksamheten. De riskerar inget. Däremot vill de gärna ha lön för att producera dessa gratistjänster.
En av kritikerna är Mikael Zackrison, som tycker att det är plumpt att låsa in artiklar. På samma sätt som det tidigare varit plumpt att ta betalt för prenumerationer och lösnummer?
Varför är det fult att ta betalt?
Jag citerar:
Det NY Times säger är alltså att relationen mellan läsare och tidning egentligen bara är en vanlig köpare-säljare-relation. Det är i alla fall effekten av deras agerande.
Tidningen säljer artiklar.
Som om det skulle vara fult att antingen köpa eller sälja just information/underhållning/intervjuer? Hela samhället fungerar ju så? Till exempel: Apple utvecklar, jag köper. Gucci designar, min fru köper.
Det finns många bra exempel på relationen säljare-köpare, som utvecklats till något betydligt större. Zackrissons rubrik har alltså ingen ingen verklighetsanknytning – man är inte emot kunden bara för att de måste betala för en vara. Det finns det många exempel på, i min värld är Apple det kanske bästa.
Mikael Zackrisson skriver också:
Internet har ju visat att det går att bygga fantastiska relationer och band inom grupper och mellan människor på webben (…) Värden som kanske inte går att kapitalisera på rakt av, men i alla fall till viss del.
Så frågan är ju:
Vad är det för värden man bygger om man inte kan kapitalisera på dem? Varför ska de stora förlagen förse världen med information? För att vara bussiga och bygga en relation? Eller för att tjäna pengar?
Svaret är givet eftersom du inte kan avlöna dina anställda journalister med goodwill. Banken godtar inte ”goodwill” som betalning för amorteringarna, nämligen…
Och att hela den här frågan är så laddad beror ju på att annonsering på Internet visat sig inte fungera lika bra som annonseringen gör i tryckta medier.
Jag har använt Mac sedan 1986. Det år jag flyttade till Stockholm. Och under många år kunde jag inte förstå hur alla slentrianmässigt köpte en PC (eftersom det fanns ”flest program till PC”). Jag visste att det var skillnad för på ett jobb, alldeles i början av 1990-talet, fick jag en bärbar (nåja…) PC av min arbetsgivare. Jag tror att det var först då jag förstod hur överlägsen Mac var. Sedan dess har jag inte rört en PC. (Nä, det var en lögn. Min fru körde PC fram tills nyligen, och varje gång det uppstod problem så var det jag som förväntades lösa dem. Och det gick ju. Men det tog tid och det var invecklat.)
