Jag har använt Mac sedan 1986. Det år jag flyttade till Stockholm. Och under många år kunde jag inte förstå hur alla slentrianmässigt köpte en PC (eftersom det fanns ”flest program till PC”). Jag visste att det var skillnad för på ett jobb, alldeles i början av 1990-talet, fick jag en bärbar (nåja…) PC av min arbetsgivare. Jag tror att det var först då jag förstod hur överlägsen Mac var.


Sedan dess har jag inte rört en PC. (Nä, det var en lögn. Min fru körde PC fram tills nyligen, och varje gång det uppstod problem så var det jag som förväntades lösa dem. Och det gick ju. Men det tog tid och det var invecklat.)

Men jag är ingen Apple-fanatiker som försvarar allt Apple gör i alla lägen. Min iPhone 3G s har till exempel en oförsvarligt klent batteri. Jag brukar aldrig hoppa på första generationen av något Apple gör. Även om det inte är dåligt så är det inte så bra som det kan vara. Därför väntar jag med iPad. Men batteriet i 3G S var fortfarande klent.

Och jag hoppas att det inte är en indikation på en attitydförändring hos Apple, nu när det blivit så stora som de borde ha varit redan 1986, att den fjärde generationen av iPhone har drabbats av problem. Jag hoppas att de inte börjat slarva, blivit nonchalanta, självtillräckliga eller arroganta.

För då har jag målat in mig i ett hörn och har bara Android att hoppas på som en nödutgång.

Det finns de som avfärdar antennproblemen som en ”non-issue” men som TUAW skriver:

”Say what you want, but CR is the definitive guide for a huge number of consumers.”

Pressen borgar för att iPhone, när den når Sverige, är en felfritt fungerande telefon – om än med undermåligt batteri… Jag kommer ändå att köpa den för jag har använt både Nokia och SonyEricsson. Och det vill jag aldrig göra igen.

Jag fick en väldigt bra idé: Vad tror ni om att skicka en variant av hennes tiggarbrev till Apple?

Isabella Löwengrip Tommy Jeppsson driver Sveriges största minsta blogg ”Blondinbella” Stora Ord som nu är uppe i 800 000 80 unika besökare i veckan. De flesta av läsarna är unga gamla människor som ser Isabella Tommy som sin stora förebild dryg och ganska ointressant. Det här sätter Isabella Tommy i en position där hon han har en väldigt stark klen marknadsföringsförmåga. (Men ändå.)

I slutet på januari För fyra år sedan flyttar Isabella flyttade Tommy till sin första egna lägenhet villa och vill i sitt hushåll börja med Ekolådan ha Mac Pro 2×3,2 Ghz. Finns det möjlighet till ett samarbete? Vi tänker oss två prenumerationer på Ekolådan Mac Pro 2×3,2 Ghz mot marknadsföring i bloggen och länk till er hemsida.
Vi tror absolut att det här kan bli en win-win-situation!” (I alla fall för mig…)

Nähä. Men en Mighty Mouse, då? En sån kan ni väl släppa till i alla fall…

Inte det?

Amen schyssta´rå..?

Häh. Snåljävlar.

produkt_iphone_sAmanda Koutra har förstås helt rätt: Iphone-Telia-monopolet är en skymf mot vår tid.

Apples agerande påminner lite grand om det hos bolagen i den bakåtsträvande ”upplevelseindustrin”, som vill tvinga oss som vill se film att också betala för dyra plastbitar (på vilka filmerna/musiken finns lagrad) och en omständlig distributionsmodell.

Man ska inte försöka tvinga konsumenter att betala för saker de inte vill ha, det ar man förstått i till exempel Frankrike. Vem har plats för ett filmbibliotek? Vem vill samla på skivor när allt ändå kan hittas på Spotify?

Jag har inget emot Telia – använder dem för fast telefoni, bredband, tv – men företaget jag jobbar på är kostnadsmedvetet och har valt en annan leverantör för mobiltelefoni. Vilket får konsekvensen att jag har en Nokia, som inte alls är särskilt kompatibel med den Macbook Pro jag jobbar på. Och Nokia visar inget större intresse för att underlätta för Mac-användare.

Dessvärre gör inte Apple det heller.

Det uppstår en massa störningsmoment eftersom gränssnitten är olika varandra och den irritation detta förorsakar vänds mot… just det, Snik-Steve Jobs, som verkar ha övergett den inställning som en gång lade grunden till en hängiven och stadigt växande Mac-sekt.

Nu andas Apple mer forna DDR än valfrihet och smarta möjligheter.

Men har man jobbat på Mac sedan 1986 så byter man inte gärna.

Dessutom är Iphone tekniskt sett undermålig, vilket står i diametral motsats till de ”core values” som Apple representerar i övrigt. Men det är en annan historia…

JAG SKRIVER på en MacBook Pro. En ganska stark maskin med 4 GB internminne och 160 GB hårddisk. Har jag tyckt.
Men så kommer det här. Och då blir man lite orolig inombords. Jag har haft min mac i ett år. Och det är två år tills den är avskriven.

Alltså, ska jag sitta med den här gamla ångmaskinen i två år till? En ynklig 160 gigabites hårdisk? Pluttiga 4 gigabites RAM?
Det går ju bara inte? Det förstår ju var och en.

Jag måste ha mer kapacitet!

 

Gjord på en Mac

Gjord på en Mac

DET ÄR GANSKA roligt det där, att Microsoft för sin senaste reklamkampanj anlitat en reklambyrå som använder Mac… men man blir ju inte överraskad, direkt.

VI SOM ALLTID gillat Apple för att de varit en intelligent uppstickare som utmanat Microsofts närmast monopolliknande ställning med vass formgivning och begåvad funktionalitet, vi borde väl gilla Psystar av delvis samma anledning?

Fast Apple har ju aldrig direkt priskrigat sig till sin framgång. •

Det finns anledning att återge en del av det som Råd & Rön skriver om iPhone i sitt kommande nummer.

”Även om Iphone är bra har den sina svagheter. Man kan inte byta batterierna själv utan måste lämna in den till Apple, vilket kan kosta en slant. Man är låst till Applevärlden. För att kunna använda telefonens alla funktioner måste du ladda ner Apples programvara Itunes. Bokstäverna på tangentbordet är små och svåra att använda för den med lite större händer. Det är inte möjligt att ta emot MMS eller spela in videofrekvenser.
Dessutom klarar telefonen inte fuktighetstestet. Det gör att man bör vara försiktigt med sin Iphone i regnväder.”

I nästa nummer av Råd & Rön nummer 7 publiceras hela testet av mobiltelefoner.

I senaste numret av Affärsvärlden (16/2008) skriver Erik Wahlin om Apples framgångar de senaste åren.

Framgångshistorien är makalös, särskilt sedan iPod lanserades. Det är intressant men mest intressant är Erik Wahlins personliga reflektion över just denna geniala lilla pryl:

”Den tiogigabytesmodell som jag gav mig själv i födelsedagspresent i maj 2002 fungerar faktiskt fortfarande.”

Vad har hänt med våra värderingar och vår syn på kvalitet när vi förvånas över att en sex år gammal teknikpryl från ett av världens starkaste varumärken – faktiskt! – fortfarande fungerar?

I mitt hem finns en förstärkare från Technics som jag använt sedan tidigt 1980-tal. Det säger antagligen lika mycket om mig som om Technics.

Jag tittar på Lost. Säsong 3.

Jag missade större delen av den säsongen på grund av att jag somnade med barnen och nu försöker jag se ikapp så att jag ska haka på TV 4:s reguljära sändningar. Jag vill göra det till en rutin i vardagen.

Så jag tittar på Lost i min iPod på väg till och från jobbet. Intensivt. Målinriktat tar jag mig igenom avsnitt efter avsnitt.

En dag avbryter en svartklädd äldre dam mig. Sådant är irriterande.

”Du vet väl att det finns mikrofoner till de där”, säger hon. ”De kostar visserligen 600 kronor men de ger otroligt bra inspelningar. Perfekt att banda intervjuer med.”

Någonstans undrar jag hur hon kan veta att jag ibland gör intervjuer och skulle kunna ha behov av en sådan mikrofon. Men det var inte längesedan en packad målare på tunnelbanan bad mig hjälpa honom att få igång hans nya mobiltelefon. Han hade bara haft hantverkartelefoner tidigare, stöttåliga saker med gummiskydd. Men nu hade han köpt en Sony-Ericsson med en massa funktioner som han bad mig att hjälpa honom med. Han kunde inte ens ställa klockan. Jag hjälpte honom och klev av i Alvik för att ta nästa tåg mot Åkeshov.

Främmande personer, udda karaktärer, får ofta för sig att de ska prata med just mig på tunnelbanan. Det spelar ingen roll om jag läser, eller om jag tittar på Lost. Som den äldre damen.

”Jag har redan en digital intervjubandspelare”, säger jag och återvänder till Jack och Ben.

”Jag har också en iPod och tre Macar. Jag jobbar med datorer. iPoden hade jag med mig när jag åkte jorden runt och gjorde intervjuer förra året”, säger damen.

Jag nickade bara. Sedan fick jag vara i fred. Det var först när damen – kanske 60 år gammal – klivit av som jag började funder över varför hon, som jobbade med datorer, åkt jorden runt för att göra intervjuer.

Vem var hon?

Jag önskar att jag fick träffa henne igen för att fråga henne om det.

© 2010 Stora Ord Suffusion WordPress theme by Sayontan Sinha