Enligt ett pressmeddelande från Telia är det de kallar för ”Pirate Bay-generationen” mest positiva till laglig nedladdning av musik.

I Telias Trendrapport 2010 visar det sig att yngre åldersgrupperna föredrar lagliga alternativ och är mest pådrivande i utvecklingen av lagliga streaming- och nedladdningstjänster.

I åldersgruppen 18-25 använder idag närmare sex av tio (56 procent) lagliga nedladdnings- och streamingtjänster, jämfört med knappt var tredje svensk i genomsnitt (30 procent). På frågan om hur man helst skulle vilja få tag på media som musik eller film svarar 63 procent av 18–25-åringarna ”ladda ner eller strömma lagligt via bredbandet”, jämfört med 52 procent för genomsnittssvensken.

Hur kan det här komma sig?

Tja, kanske är de mer betalningsvilliga eftersom de inte i typ 30 års tid tvingats betala skivbolagens hutlösa överpriser, medan den äldre generationen ser sin chans att hämnas.

Alltså, det vara bara en tanke…

Eftersom jag inte befinner mig i Sverige, och bara emellanåt kan komma åt en uppkoppling till nätet har jag inte haft tid att bemöta Sofias kommentar. Vilket jag hade tänkt göra i kommentarsfältet. Men – där har hänt en del annat också, och dessutom har en del tid förflutit sedan hennes kommentar postades. Så jag bemöter det i all hast i en helt ny postning i stället:

Det är två saker jag har invändningar mot:

Sofia skriver:

I många fall är tryck och distribution mer eller mindre ett nollsummespel, och de flesta tidningar är i dag annonsfinansierade.

Mitt svar: På en tidning är det ju inte så att inkomster öronmärks för en viss typ av utgifter. Därför kan man inte säga att pren- och lösnummer går till tryck och distribution, och att annonspengarna är det som ger eventuell vinst. Eftersom alla tidningar har olika proportioner i inkomstfördelning, kan man inte göra detta konstaterande. Somliga tidningar/magasin/tidskrifter är till 90 procent annonsfinansierade, andra har de omvända proportionerna. Dessutom har en del tidningar alternativa inkomster som kan härröras till varumärket samt events. Allt är inkomster men inga inkomster kan sägas vara avsedda för att täcka en viss del av utgifterna. Annonsintäkter är inte avsedda att täcka lönekostnader mer än lösnummerintäkter, och vice versa. Det är den totala affären som är intressant.

Sofia skriver:

Varför skulle det se annorlunda ut på nätet, där de flesta redan anser sig ha betalt för distributionen genom inköp av dator och bredbandsabbonemang.

Mitt svar: Man köper nog inte en dator av enbart den anledningen, och varför skulle man resonera så oortodoxt när man köper en dator jämfört med när man köper en TV. Ingen köper en TV och förväntar sig att Viasat, Canal+ eller Boxer ska tillhandahålla sina respektive kanalutbud gratis. Varför skulle man få se TV gratis bara för att man investerar 15 000 i en TV?


New York Times har aviserat – och fått kritik för – att man ska göra något som tidningar och förlag gjort i alla tider: Ta betalt för journalisters arbete.

Den gemensamma nämnaren för alla dem som vill att information på Internet ska vara gratis, är ofta att de inte investerar några pengar i verksamheten. De riskerar inget. Däremot vill de gärna ha lön för att producera dessa gratistjänster.

En av kritikerna är Mikael Zackrison, som tycker att det är plumpt att låsa in artiklar. På samma sätt som det tidigare varit plumpt att ta betalt för prenumerationer och lösnummer?

Varför är det fult att ta betalt?

Jag citerar:

Det NY Times säger är alltså att relationen mellan läsare och tidning egentligen bara är en vanlig köpare-säljare-relation. Det är i alla fall effekten av deras agerande.
Tidningen säljer artiklar.

Som om det skulle vara fult att antingen köpa eller sälja just information/underhållning/intervjuer? Hela samhället fungerar ju så? Till exempel: Apple utvecklar, jag köper. Gucci designar, min fru köper.
Det finns många bra exempel på relationen säljare-köpare, som utvecklats till något betydligt större. Zackrissons rubrik har alltså ingen ingen verklighetsanknytning – man är inte emot kunden bara för att de måste betala för en vara. Det finns det många exempel på, i min värld är Apple det kanske bästa.

Mikael Zackrisson skriver också:

Internet har ju visat att det går att bygga fantastiska relationer och band inom grupper och mellan människor på webben (…) Värden som kanske inte går att kapitalisera på rakt av, men i alla fall till viss del.

Så frågan är ju:
Vad är det för värden man bygger om man inte kan kapitalisera på dem? Varför ska de stora förlagen förse världen med information? För att vara bussiga och bygga en relation? Eller för att tjäna pengar?
Svaret är givet eftersom du inte kan avlöna dina anställda journalister med goodwill. Banken godtar inte ”goodwill” som betalning för amorteringarna, nämligen…

Och att hela den här frågan är så laddad beror ju på att annonsering på Internet visat sig inte fungera lika bra som annonseringen gör i tryckta medier.

© 2010 Stora Ord Suffusion WordPress theme by Sayontan Sinha