Aftonbladet har lagt sig till med en intressant publicistisk princip. Låt oss se hur länge de följer den.

Bakgrunden hittar du dels på Dagens Media, dels i Jan Helins blogg, där Helin skriver:

”Ord står mot ord i denna historia. På ena sidan står anonyma uppgifter. Mot det står Pontus Gustafssons ord. I sak finns ingen polisanmälan mot Pontus Gustafsson. Det gör att min publicistiska bedömning av händelsen gjort att vi hittills inte publicerat något, annat än denna bloggpost.”

Jag är ju inte heller den som dömer någon utan prövning. Så låt oss bara avvakta och se om AB har för avsikt att följa principen att avstå publicering så länge ”ord står mot ord” och då uppgifterna bygger på ”anonyma uppgifter” samt ”polisanmälan saknas”.

Om jag ska vara ärlig tror jag inte vi behöver vänta länge.

Eftersom jag inte befinner mig i Sverige, och bara emellanåt kan komma åt en uppkoppling till nätet har jag inte haft tid att bemöta Sofias kommentar. Vilket jag hade tänkt göra i kommentarsfältet. Men – där har hänt en del annat också, och dessutom har en del tid förflutit sedan hennes kommentar postades. Så jag bemöter det i all hast i en helt ny postning i stället:

Det är två saker jag har invändningar mot:

Sofia skriver:

I många fall är tryck och distribution mer eller mindre ett nollsummespel, och de flesta tidningar är i dag annonsfinansierade.

Mitt svar: På en tidning är det ju inte så att inkomster öronmärks för en viss typ av utgifter. Därför kan man inte säga att pren- och lösnummer går till tryck och distribution, och att annonspengarna är det som ger eventuell vinst. Eftersom alla tidningar har olika proportioner i inkomstfördelning, kan man inte göra detta konstaterande. Somliga tidningar/magasin/tidskrifter är till 90 procent annonsfinansierade, andra har de omvända proportionerna. Dessutom har en del tidningar alternativa inkomster som kan härröras till varumärket samt events. Allt är inkomster men inga inkomster kan sägas vara avsedda för att täcka en viss del av utgifterna. Annonsintäkter är inte avsedda att täcka lönekostnader mer än lösnummerintäkter, och vice versa. Det är den totala affären som är intressant.

Sofia skriver:

Varför skulle det se annorlunda ut på nätet, där de flesta redan anser sig ha betalt för distributionen genom inköp av dator och bredbandsabbonemang.

Mitt svar: Man köper nog inte en dator av enbart den anledningen, och varför skulle man resonera så oortodoxt när man köper en dator jämfört med när man köper en TV. Ingen köper en TV och förväntar sig att Viasat, Canal+ eller Boxer ska tillhandahålla sina respektive kanalutbud gratis. Varför skulle man få se TV gratis bara för att man investerar 15 000 i en TV?


Alltså… farlig var väl inte Mats Olssons krönika? Jag tycker den var rätt väfunnen, och dessutom hyfsat motiverad. Lagom vågad. Linus Thörnblad har ju faktiskt misslyckats med det mesta han tagit sig för. Och som världen ser ut i dag så är väl en femteplats att betrakta som ett misslyckande. Och bortförklaringarna var usla.

Jag förstår att managern, Daniel Wessfeldt, är arg eftersom han säljer en produkt som inte håller måttet, och nu får han anstränga sig ytterligare, pladdra ännu mer, för att kunna sälja. Men det är ju knappast Olssons fel att varan Wessfeldt säljer är mindre framgångsrik i stora mästerskap.

Och att Olsson inte gärna pratar med Resumé… tja, visst kan man ju förstå det. Lika väl som man kan förstå att Robert Laul tycker det är för jävligt. Laul kan väl identifiera sig med situationen.

Det står väl alla fritt att prata med vilka journalister man vill. Det är ju ingen lagstadgad plikt att svara så fort man får en fråga från någon som utger sig för att vara journalist.

Och en sista sak, apropå den kommentar som Linus Thörnblad uppges ha fällt efter presskonferensen:

– Eftersom Olsson inte här här, hälsa honom tid och plats.

Tänk om Linus var så tänd när han skulle hoppa högt….

© 2010 Stora Ord Suffusion WordPress theme by Sayontan Sinha