Kanske är det årets mest emotsedda skiva som just nu landar i skivaffärer runtom i landet. Och kanske var det också årets mest emotsedda turné som inleddes på Liseberg i Göteborg 25 mars.
Eva Dahlgren har legat lågt länge.
Hon har bara släppt två skivor under 90-talet. En blekt blondins hjärta kom 1991 och sålde platina – 500 000 exemplar. Jag vill se min älskade komma från det vilda kom 1995. Anders Hillborg tonsatte hennes texter och Esa-Pekka Salonen ramade in med ett klassiskt arrangemang. Eva sjöng och plattan sålde guld – 100 000.
Två skivor. Eller egentligen en och en halv. Det är allt. På nio år.
Stått på scen har hon inte gjort sedan konserterna på Centralstationen i Stockholm 1995.
När det nu är dags för ett nytt skivsläpp så är intresset på gränsen till det hysteriska. Inte bara för att alla vill höra Eva sjunga nya låtar. Utan för att hon sedan den 25 januari 1996 har hållit sig borta från offentligheten.
Det var då hon gifte sig med Efva Attling.
Vi sitter på restaurang Pontus in the Green House i Gamla Stan i Stockholm. Eva Dahlgren har inte varit där på 10 år. Då hette det Eriks och hela hennes sällskap tyckte att den soppa de serverades smakade illa. Men den här dagen äter hon kåldolmar med god aptit.
Själv har jag inte lika god aptit. Jag lämnar mat kvar på tallriken. Det händer sällan. Men jag har ingen matlust. Det är nervöst att träffa Eva Dahlgren. En natt låg jag sömnlös och grubblade över hur jag skulle fråga för att få svar.
Hela Sverige undrar. Dagen efter Eva och Efva gifte sig sålde Expressen 700 000 tidningar. Alla ville veta.
Men vad är det egentligen jag – och hela Sverige – är så undrande över? De flesta vet ju hur det känns att bli kär, många av oss vet hur det är att gifta sig. Vi är många som vet hur det är att bryta upp och lämna någon. Lika många har blivit övergivna.
Så vad är det vi är så gränslöst nyfikna på?
En av Sveriges största kvinnliga artister gifter sig med en före detta stor kvinnlig artist och fotomodell, som i sin tur lämnar en av Sveriges största manliga artister. Manusförfattarna till Glamour hade inte vågat utmana sin publik med ett dylikt scenario …
Under flera dagar efter bröllopet snackade inte Sverige om annat än Eva & Efva. Eva och Efva själva snackade däremot inte. De reste till Thailand på bröllopsresa. Under tre år pratade de inte med representanter för radio, TV eller press. ”Det fanns inte på kartan”, som Eva Dahlgren uttrycker det.
Uppståndelsen var på ett sätt helt naturlig. Men också förbluffande. Det Eva och Efva gjorde var starkt: De lät sin kontroversiella och möjligen sensationella kärlek bli offentlig men de spelade inte med på de villkor som normalt råder i denna offentlighet. De spelade efter egna regler. Kanske har det bidragit till att lockelsen att läsa om dem är så oövervinnligt stor.
Eva har inte gett någon intervju på väldigt länge. Men dagen innan vi ska träffas berättar en kvällstidning att Stina Lundberg gjort en intervju som ska TV-sändas om några veckor. Stina Lundberg försäkrar i artikeln att ”hon talar ut om allt”.
Det är det allt handlar om: Att få Eva att ”tala ut”. Ingen verkar intresserad av att höra vad hon har att berätta. Det är kanske inte så konstigt att Eva är på sin vakt.
Nu när hon släpper en ny platta – titel – måste hon oundvikligen möta pressen. Själv vill hon förstås berätta om den nya plattan. Pressen vill fråga om deras förhållande.
Jag frågar förstås också om hennes äktenskap med Efva Attling. Inte särskilt många frågor tycker jag. Men det tycker Eva. Efter en dryg timmes intervju säger hon att ”hela den här intervjun handlar ju om det”:
Jag hade frågat om hon tyckte att vi i Sverige hade ”vant oss” vid, accepterat, homosexualitet.
En förändring i hennes tonfall antyder att det kanske är nog nu. Hon fräser inte, är inte vresig. Jag kan inte ens säga att hon är otrevlig. Men det är tydligt att hon inte är road.
Hon vill hellre prata om sin musik. Eva har producerat den nya plattan själv. Om hon är stolt så döljer hon det skickligt. Den har en lyskraft som överträffar hennes senaste skivor – den vittnar om styrka. Jag får åka till Polarstudion en dag för att lyssna på inspelningarna. I mina anteckningar står ord som ”utlämnande, stark, storslagen, dramatisk”.
Jag lyssnar och jag drar, möjligen fördomsfullt och förhastat, slutsatsen att Eva Dahlgren sjunger om sin kärlek till Efva.
Även om hennes tidigare plattor har varit bra så reducerar XXX de andra. Eva tror själv att det beror på att jag – vi! – vet mer om henne nu än tidigare. Vi vet att hon gift sig med en annan kvinna och därför tolkar vi hennes nya skiva annorlunda.
Jag vet inte om det är hela sanningen.
Den nya plattan utstrålar en väldig kraft?
– Ja, jag har hållit på med den i två år alldeles ensam på mitt rum. Det är svårt att ha distans till den – jag kan inte säga saker som att ”den utstrålar kraft”. Men jag känner mig väldigt kraftfull. Jag har varit instängd med den – bara varit med mig själv när jag har skrivit. Jag har inte tagit intryck av något annat runt omkring.
En nyckellåt på den här plattan verkar vara ”blondin som åkte limousin”?
– Ja, den låten öppnar hela plattan. Jag sjunger: ”Det fanns en blek blondin, åkte fort som fan i limousin”. Den handlar om när jag tappade lusten att skriva musik. Det var i samband med Rocktåget och ”den blekta blondinen”. Allt blev så stort på något sätt. Och då tappade jag lusten. Så fort jag satte mig ner för att skriva musik så kände jag att jag hamnade i en intervjusituation – att jag var tvungen att hela tiden förklara vad jag höll på med och varför.
Inför dig själv?
– Ja, jag visste att det var det som skulle hända när låten eller plattan var klar. Jag funderade över hur jag senare skulle förklara varför jag skrev som jag gjorde. Så jag stoppade mig själv redan vid första ackordet.
Tycker du att det är så obehagligt att bli intervjuad?
– Nja, då tyckte jag det. Jag var slut på mig själv. Jag hade blivit intervjuad i ett och ett halvt år. Jag hade fått en överdos av medieuppmärksamhet. Och det är inte nyttigt. Jag tappade lusten att skriva helt. Och eftersom det är en stor del av mig som människa så försvann halva jag på något sätt.
Du sjunger i en låt att du ”skrivit sånger som varit omöjliga att förstå”?
– Ja, jag gjorde det i början, när jag var ”liten”. Många av de sångerna var väldigt rymliga för tolkningar. Ibland så rymliga att jag själv glömde bort vad jag egentligen menade.
De är mer tajta nu?
– Ja, jag tror det. Jag har velat vara så tydlig som möjligt. Jag känner att det är viktigt.
En blekt blondin sålde 500 000 exemplar när den kom 1991. Tjänade du så mycket pengar på den att du klarat dig fram till nu – i åtta år?
– Ja, det gjorde jag. Det var ju en väldig tur mitt i alltihop.
Ja, för annars är det ju glest att göra en platta vart åttonde år?
– Ja. Men det är ju så också med skrivaryrket, att finns inte lusten så går det inte att göra något.
Du tappade alltså lusten helt? Fick du inte ur dig någonting?
– Jo, en låt. Och den var med på den klassiska plattan.
Men du återfick lusten?
– Den smög sig på mig. Jag tänkte inte på att den kom. Jag köpte en ny bandspelare, jag lurade mig själv, och så tänkte jag att jag skulle göra lite mer avancerade demos hemma. Och då tyckte jag att det var så kul – det var en så enorm frihet att få styra och ställa själv. Eftersom jag hade bestämt mig för att jag skulle producera den nya plattan själv så tänkte jag att jag kunde göra det så bra som möjligt redan från början, att jag bara skulle kunna ta med mig tejpen till studion och lägga på nya grejer. Det var så roligt att arbeta så att jag lurade mig själv – och helt plötsligt hade jag gjort en massa nya låtar.
Vad skiljer den nya plattan från En blekt blondin ..?
– Det är inte så städat som förut. Jag tror att jag har en mer avslappnad inställning till mina låtar. Jag tar inte musiken på lika blodigt allvar som jag gjorde då, även om jag tar seriöst på det. Sedan har det varit en skön känsla att slippa arbeta under tidspress. Jag kunde skriva tills jag tyckte det kändes okej.
– I stället för att planera så har jag försökt ha roligt. Det var också därför vi åkte till Bangkok för att mixa plattan.
Bangkok? Det är inte alla som åker till Bangkok och mixar plattor?
– Nehej, det är inget jag rekommenderar heller. Men jag måste säga att vi hade väldigt roligt där.
Vilken låt är du mest stolt över på plattan?
– Jag kan inte välja ut någon. Det är svårt.
Var det du som valde Underbara människa som singel?
– Ja.
Hur tänkte du då?
– Det är klart att jag tänker på mottagaren. Jag vill ju att låten ska vara någorlunda lättgenomtränglig. Oftast faller det sig naturligt: de låtar jag själv gillar, tycker också andra om. Sedan gäller det att tänka på förstagångskänslan: vad jag kände när jag hade skrivit låten. Hur stolt jag var, hur många gånger jag orkade lyssna på den innan jag började skriva på en ny.
Det är rätt påtagligt att många låtar handlar om en kvinnas kärlek till en annan kvinna?
– Ja, påtagligt, det är det.
Det verkar finnas en stor lättnad när man lyssnar på ”skivans titel”. Du sjunger bland annat att du ”äntligen är fri att vara den jag är”.
– Sedan 1992 har jag hunnit göra mycket, tänka mycket och utvecklats – det är en lång tid. Jag känner att jag har blivit starkare. Jag har omvärderat en massa saker, fått klart för mig vad som är viktigt och oviktigt för mig själv.
Låten ”Ja” är väldigt bejakande!
– Den har väl samma tema som ”Underbara människa”. Den handlar om insikten i att jag faktiskt kan påverka mig själv och hur jag vill vara som människa. Det är en skrämmande insikt till en början men det är också skönt att känna att det är jag som bestämmer över min personlighet och avgör hur jag vill vara.
Skrämmande – på vilket sätt?
– Det är ett stort ansvar – jag kan inte skylla mina fel och brister på någon annan. Är jag tråkig, sur och inskränkt så beror det på mig och ingen annan. Det är jobbigt att inse det. Jag tror att de flesta människor har en underbar förmåga att skylla ifrån sig på andra.
Har du själv gjort det?
– Det har jag säkert …
Men det har inte varit ett stort problem?
– Jo, det har nog legat för mig att göra så.
När ni gifte er sålde Expressen 700 000 exemplar. Var ni beredda på det?
– Nej, men det förklarar till viss del varför den här mediahysterin inte har lagt sig ännu. Och att det fortfarande skrivs så mycket om oss, trots att vi inte gett några intervjuer. Det är ju faktiskt tre år sedan vi gifte oss nu. Det kan bara bero på att de säljer bra.
Kände ni er jagade?
– Ja, oja. Det gjorde vi verkligen. Att det var en nyhet det förstod vi, men inte att det var så stort.
Hur reagerade ni när det var ett faktum?
– Eftersom vi inte förstod att det skulle vara så stort så blev vi lite tagna på sängen. Jag blev väldigt chockad av det. Under hela min tid som artist så har jag aldrig pratat om mitt privatliv, jag har försökt skilja på artisten Eva och den privata Eva. För att jag skulle klara av att leva med det här jobbet. Det fanns inte på kartan att vi skulle gå ut och prata om det.
Men du har sagt att du är den du är: du är samma Eva Dahlgren både privat och på scen?
– Ja, men att vara personlig och privat är inte samma sak. Jag kan vara personlig och bjuda på min person. Men det privata – mitt liv innanför mina egna väggar – där drar jag en gräns. Och jag är ganska glad över att jag tidigt kom underfund med det. Annars hade jag inte orkat hålla på som artist så länge som jag har gjort.
Just detta att du är skygg och lite svåråtkomlig – tror du inte att det har gjort att du som artist blivit mer kittlande? Du väcker nyfikenhet.
– Det vet jag inte.
Jag tror det.
– Att det finns något skumt? (skratt)
Nej, men att det finns något mer som du inte berättar.
– Jag känner inte att jag gömmer mig, däremot har media-Sverige vuxit och blivit groteskt stort. Det är en ständig jakt. Man ska uttala sig om precis allt, från vad man gör i sängen till matlagning till disk till tvätt. Det har blivit absurt tycker jag. Min roll är att skriva låtar, sjunga och jobba som artist. Något mer är det inte.
Men du har byggt upp ett stort intresse för dig och din person under årens lopp. Och media är väl inte dummare än att de förstår det?
– Nej, nej, Självklart inte. De säljer ju tidningar. Men de skulle ju äta upp mig om de fick.
Ja ..?
– Men det vill inte jag.
Du och Efva blev ju ikoner för många homosexuella. Hur känns det?
– Det är klart att det är ett ansvar. Det kommer man inte ifrån. Men det får ju vara en rimlig nivå på det. Det är ju inte så att någon av oss kommer att ändra på våra liv bara för att vi utnämnts till det. Men det är klart att när man får så mycket uppmärksamhet som vi fått, så har man ju ett ansvar att uppföra sig.
Men det är inget ni tänker på när ni vaknar på morgonen?
– Nej, då skulle man inte kunna leva. Jag tror att det enda som påverkar en är att både Efva och jag försöker vara så ärliga och raka som möjligt, för att undvika missförstånd. Men det är något positivt.
Är det smickrande?
– Nja, smickrande vet jag inte direkt …
Kul?
– Nej, direkt kul är det inte heller. Det är mer ett faktum (skratt). Och det är inget jag kan avsäga mig heller. This is your life, mate …
Var det ett beslut ni diskuterade eller var det självklart?
– Vi diskuterade som alla gör om vi skulle gifta oss eller inte. Och det är pressande nog, det vet ju alla som gift sig hur stort det känns att ta det steget. Att vi sedan skulle hamna i offentligheten – det pratade vi om, men det kom verkligen i skymundan. Det var ingen stor del i vår diskussion.
Man kan inte gifta sig i smyg?
– Nej, hindersprövning är offentlig. Det var därför vi sökte det så sent som möjligt. Men det läckte ut ändå. Det är väl någon på byrån som sitter och tipsar kvällstidningar om sådant.
Du debuterade i samma Melodifestival som Ted Gärdestad sjöng Satellit. Det känns länge sedan…
– Det gör det inte för mig.
Det är inte många artister som vill vara med i Melodifestivalen längre?
– Det såg kanske annorlunda ut för 20 år sedan. Musikbranschen var inte så stor då, inte så snabb.
Är det en jobbig bransch? Du är mitt i det just nu, med intervjuer och uppmärksamhet.
– Eftersom man kan välja mycket själv så tycker jag inte det, men det är klart att den har sidor som inte är så roliga. Man pratar så mycket format i dag; låtar får inte vara för långa och det ska låta på ett speciellt sätt för att de ska spelas i radio. Så branschen har verkligen förändrats. Den är otroligt kommersialiserad. Det var den inte när jag var ung.
Men det här med att ge intervjuer: jag tycker det skulle vara jättekul att bli intervjuad – att få tycka och tänka fritt. Och så slipper man ju skriva själv.
– Ja, så kan man ju se det. Fast det är egentligen inte själva intervjuandet som är jobbigt. Däremot tidningarnas tillplattande av ens personlighet när intervjun kommer i tryck – den är inte rolig. Inte heller det här fenomenet med att skvallertidningar plockar upp vissa lösryckta meningar och gör en ny artikel av det. Intervjusituationen blir rätt jobbig eftersom jag hela tiden tänker: ”vad kan det bli av det här nu då? Vad kan Se & Hör göra av den här meningen?”
Tänker du så just nu?
– Ja. Det är en sjukdom. Det känns så automatiskt eftersom jag varje dag går och handlar mjölk och ofta ser jag på löpsedlarna att jag har gjort saker som jag absolut inte har gjort. Det står att jag haft en het natt med någon jag inte känner, eller att jag ska adoptera barn.
Men Se & Hör … är det inte så att man rycker på axlarna åt dem? Alla vet ju vid det här laget att de fabulerar relativt fritt?
– Jag tror att många fortfarande säger: ”ingen rök utan eld”. Men nu för tiden behövs det inte en tillstymmelse till eld någonstans – det blir ändå jävligt mycket rök.
Vad handlar ”xxx” om?
– Om vårt samhälle och våra värderingar. All den här framgångshysterin, jakten på pengar och makt. Det har sällan gjort en människa lycklig – ändå är det vi eftersträvar.
Men det är lätt för dig att säga – du har ju både pengar och ett visst inflytande – folk lyssnar på dig? Det är inte alla som blir sedda och hörda som du?
– Jo, men i den värld eller verklighet man lever så lyssnar ju folk på en.
Förhoppningsvis, ja. men det är inte säkert.
– Men sedan handlar det också om vilka ideal vi matas med. Vi får hela tiden höra saker som att ”gör så här så blir du lycklig – satsa pengar i fonder!”
Det är kanske inte lycka man förväntar sig. Man kanske vill att ens liv ska bli lite enklare. Pengar har ju en förmåga att underlätta livet.
– Ja, visst är det så. Men själva strävan efter pengar underlättar ju inte. Om man har som mål att bli rik – då strävar man sig blind efter det. Man ser inget annat och då är man ju inte glad i alla fall.
Men målet är kanske inte det viktiga? Utan själva strävan?
– Men kan inte det kännas väldigt påfrestande rent psykiskt? Om vi pratar om de gamla idealen – jämlikhet, broderskap och solidaritet, som låter helmossigt – så tror jag att det finns en större potential till personlig tillfredsställelse och lycka i de idealen, än i en strävan efter personlig rikedom. Det är det låten handlar om.
– Jag tror det beror mycket på hur man blir uppfostrad, vad man ser dagligen på TV, vad man lär sig i skolan och vilka människor man umgås med. Jag tycker att vi slentrianmässigt har förändrat de idealen utan att vi tänkt på vad det innebär.
Du verkar rätt skeptisk till Sverige som det ser ut i dag?
– Det vill jag inte säga. Men jag kan säga att jag inte är så stolt över i-världen. Och Sverige är en del av den. Det fungerar likadant i alla de länderna.
Du har sagt att du röstat blankt. Har du hittat något parti ännu?
– Nej. Det är en stor fråga, det där. Var är alla gamla ideal? Det finns inga partier som står för någonting. Det finns inga som vågar profilera sig. Det känns som att alla vänder kappan efter vinden. De letar röster och kompisar i de andra partierna för att över huvud taget kunna få igenom någonting.
Det kan ju bero på att Sverige inte är så homogent som tidigare. Kanske beror det också på en förvirring?
– Jag tror att det politiska systemet är förlegat i det samhälle vi lever i. Jag tror inte att det finns plats för så många partier som vi har i riksdagen. Man måste kanske omforma själva den politiska grunden.
Är du mer vänster än höger?
– Nej, det kan jag inte säga.
Hur ser din publik ut? Består den mest av kvinnor eller män?
– Det vet jag inte längre. Det lär jag få se nu när jag åker ut på turné. Det är första gången sedan 1992. Jag tror att det är mycket kvinnor. Det finns ju en massa sjuåringar nu som inte var födda när jag gjorde ”den blekta blondinen”.
Så ung är väl ändå inte din publik?
– Man vet aldrig …
Du tar över Spice Girls publik då?
– Ja, precis.
Har du fått reaktioner från din publik på giftermålet? Vad tycker den?
– Vet inte.
Ni går ut tillsammans?
– Ja, men vi går inte gärna dit det är fotografer. Det har vi bara gjort när det är vänner till oss som gör något.
Som ..?
– Konserter. Vi var på Stones, fast de är förstås inte våra vänner direkt.
Inte så nära vänner kanske?
– Nej, men jag går inte så mycket på konserter annars. Jag tycker inte det är så kul att lyssna på musik. Jag tycker det är störande att ha musik på. Jag tycker om att ha det tyst omkring mig. Men när jag var yngre lyssnade jag jättemycket på musik. Men att ha musik på i bakgrunden när man äter middag är jobbigt. Det kanske beror på att jag har svårt att splittra mig: när jag lyssnar på musik så gör jag det koncentrerat.
Vad gör du annars på fritiden?
– Mina dagar är inte uppdelade på det sättet, mellan arbete och fritid.
Hur får du dagarna att gå då?
– Mitt arbete är – återigen! – mitt stora intresse. Det tar väldigt mycket av min tid. Men det är klart jag gör andra saker också. Jag tränar två gånger i veckan, inte för att det är kul utan för att det är skönt.
Hur länge kan du hålla på och skriva låtar?
– Det kan jag göra tills jag är redo för något annat, för en lugnare tillvaro. Jag tror inte det finns något stopp.
Men allas stjärnor dalar?
– Jo, stjärnan kan dala. Men låtskrivandet kan jag hålla på med. Låtar finns det alltid behov av, tror jag. Det märker man ju inte minst på den retrovåg som sköljt över oss de senaste åren – alla gör om gamla låtar. Det är inget åldersfixerat jobb.
Har du en pensionsförsäkring?
– Det har jag säkert. Jag vet inte. Jag har inte själv hand om min ekonomi. Det är inte min starka sida.
Du fick väldigt bra kritik för ditt sätt att vara på scen under förra turnén. Många tyckte du var rätt rolig?
– Det finns ingen skola för det här jobbet. Det tar jättelång tid att lära sig att bli artist. Jag var 17-18 år när jag började och jag visste inte hur man skulle göra. Så småningom började jag få kläm på vad jag ville göra. Jag kände att det finns en väldig kraft i det man säger mellan låtarna. Man kan förstärka låtarna genom att säga något. Det var inte bara så att jag var rolig, jag sa annat också. Det är inte alla som har tillgång till en mikrofon. Jag har det och då vill jag använda den på ett vettigt sätt.
I en gammal intervju jag läste så fick du frågan om varför du inte skaffat barn. Var det jobbigt att få sådana frågor?
– Nej, det har inte varit särskilt jobbigt. Men om man lever i ett homosexuellt förhållande så är det inte det naturligaste. Det blir ju inte barn bara sådär. Men vill man så skaffar man sig barn. Det är inte omöjligt, det är tvärtom väldigt, väldigt möjligt och många människor gör det. Men jag har aldrig gjort det. Det är klart att det är svårare för oss än för andra – det krävs planering.
Hur var du i gymnasiet?
– Jag gick inte i gymnasiet så länge. Jag var inte där särskilt mycket. Jag hade tappat skollusten. Jag skolkade en hel del men innan dess var jag en rätt ordentlig elev.
Vad hände?
– Ungdomsrevolt tror jag. Plus att vi hade ett väldigt dåligt gymnasium. Det var nystartat: vi saknade ofta lärare, det var ingen som höll koll på oss, vi fick inte lära oss något … Det var nog rätt många i min årskull som kände samma sak.
Var du tuff eller tillbakadragen?
– Varken eller. Men jag tillhörde inte det balla gänget om man säger så.
Har du några barndomskamrater kvar?
– Nej, ingen. Jag flyttade väldigt mycket som barn så det blev några år i varje klass. Jag fick aldrig några rötter någonstans.
Fick du många nya ”vänner” när din platta gjorde sådan succé 1992?
– Nej … det kan jag inte säga. Men jag fick några väldigt nära vänner. Det kanske är mer naturligt att det blir så.
Dina texter har handlat mycket om de stora frågorna; livet, Gud, kärleken, meningen med livet … Har du kommit fram till något ännu?
– Ja, men jag tänker inte avslöja det (skratt) … Nej, men det är väl något som aldrig tar slut. Man upphör aldrig att förvånas. Vilket är ganska skönt – mysteriet består.
Har du religiösa grubblerier?
– Jag kan säga att jag är väldigt intresserad av religiösa frågor utan att därför påstå att jag är troende. Religionen styr så mycket av det vi gör, hur vi är mot varandra. Vårt samhälle har påverkats väldigt mycket av religionen, på gott och ont. Jag har svårt att tro på himmel och helvete. Jag tror nog att när man dör – då dör man. Men det är inget som skrämmer mig.
Kommer det någon bok från dig snart? Du lär ha skrivit en del?
– Jo, jag har skrivit mycket, det har jag gjort. Vilket har varit väldigt skönt. Att skriva poplyrik är en helt annan sak. Jag tycker det är väldigt svårt – man har en väldigt snäv ram. Du har kort om tid, det är ett väldigt räknande av stavelser. Det är svårt att få plats med det man vill säga. I en novell kan du breda ut dig. Jag säger inte att det är lätt men att skriva poptexter är svårare.
Peter Nynäs gjorde för ett par år sedan i Finsk tidskrift en rätt omfattande analys av dina texter. Hur känns det att se det här?
– Tja, är det ett bevis på att jag går att förstå? Jag tar det som det. Det känns inte obehagligt. Jag tycker att det är hedrande att någon försöker sätta sig in i vad jag skrivit. Jag vet ju vilken tid det tar att analysera en text.
Och det är en rätt diger produktion han haft att gå igenom.
– Ja, har han gått igenom varenda text – då har han varit sysselsatt, det kan jag säga.
Skulle du kalla den nya plattan för lekfull eller allvarlig?
– Både och. Jag tror inte att man kan säga att en låt är ledsam och en annan glad. Det finns nog både och i alla låtarna. Det är ju sådan jag är som människa.
Man har annars en bild av dig som lätt melankolisk?
– Jag tycker inte det stämmer med mig som människa men när jag började skriva så var behovet att skriva starkare när jag inte var glad. Det var de känslorna som var viktiga att sätta ord på. Skrivandet var ett slags pratande med mig själv, ett behov av att uttrycka sig. Det behovet var inte stort när jag var lycklig.
I dag skriver du också av glädje?
– Ja, det gör jag. Skrivandet har en annan funktion i dag. Jag skriver fortfarande för att vill ”förklara” saker för mig själv. Det är väldigt skönt, när man har en känsla som är obestämbar, att få sätta ord på den.
Men intrycket jag får av skivan är att du är väldigt lycklig nu?
– Ja, det är jag. Jag är väldigt lycklig.
Var det en lättnad att kunna skriva mer öppet om kärlek till en annan kvinna?
– Lättnad …?
Det är inget du har tänkt på kanske?
– Nej, det kan jag nog inte säga att det är. Jag tror att det är något du tänker på mer än jag. Att du har en bild av vad jag sjunger om. Det kan ju också vara hämmande som lyssnare att få för mycket styrning av att den som sjunger talar om vad det verkligen handlar om. Det hämmar ju din egen fantasi. Och det kan jag vara lite rädd för, att folk som lyssnar på plattan plockar in för mycket av mitt liv i stället för att fritt associera till musiken. Det är en nackdel med att vara en omskriven person. Det ställer sig emellan mig och musiken. Eller mellan lyssnaren och musiken, snarare. Mitt liv kan vara en bromskloss för upplevelsen.
Samtidigt är din musik och dina texter av den karaktären att man vill veta mer om dig för att få ut mer av dina texter. Den ger upphov till frågor och funderingar, även om dig som person? Man vill veta mer.
– Det vill man ju alltid om alla artister som sjunger personliga låtar. Men samtidigt är det skönt att få undra. Att inte få svart på vitt. Det är mycket det som alla konstformer handlar om – böcker, musik, konst, foto – att det är min egen upplevelse är störst.
Men jag tror att du – i likhet med bland annat Ulf Lundell – är en sådan artist som väcker folks nyfikenhet. Man vill veta mer om er som personer?
– Ja, men nu vet de ju rätt mycket …(skratt)
Har Sverige vant sig vid homosexuella förhållanden?
– Nej, det tror jag inte. Eftersom hela den här intervjun handlar om det, så tror jag inte det.
Tycker du det är konstigt?
– Nej, jag förstår att det är fullkomligt naturligt men det är svaret på din fråga. Det är klart att det har skett mycket de senaste åren. Men det är en väldig skillnad mellan att vara Eva Dahlgren och att vara homosexuell i en liten ort någonstans i Sverige. Det kommer att dröja länge men vi är på god väg.
Men i Stockholm är det nog inte så konstigt, även om man inte är Eva Dahlgren?
– Nej, Stockholm är en gaystad. Anledningen till det är ju att de flesta flyttar hit för att det är svårt för dem att bo någon annanstans.
Vad gör dina föräldrar?
– De är allihopa pensionerade. Min pappa bor i Umeå och min mamma och andra pappa i Nynäshamn. Min pappa jobbade på Televerket och min andra pappa var ingenjör, mamma jobbade på bank.
De hade inget med musik att göra?
– Nej.
Hur mottog de beskedet att du slutade på gymnasiet för att ägna dig åt musik då? Hur kände de?
– Jag vet inte hur man känner som förälder. De stöttade mig i alla fall när jag kom hem och sa jag skulle sluta skolan och satsa på min artistkarriär.
Skulle du göra likadant?
– Ja, om mina barn var dedikerade. Men när man är 17 år så är man inte så mycket barn längre.
Det tror jag att man är. Du var kanske brådmogen?
– Säkert. Det har jag alltid varit.
AV TOMMY JEPPSSON FOTO: MATTIAS EDWALL
STYLIST: CIA JANSSON HÅR & MAKE: OUTIS ROUX