”Hon sa att hon hade sett mig på tv och att hon tyckte jag var fin även utan kläder …”
ELLE sammanförde fyra av svensk teaters kvinnliga framtidshopp. Det blev ett samtal om allt från möjligheten att manipulera pojkvänner med skådespel, till folk som stirrar i bastun. Och så Eva Röses möte med ett spöke …
”En gång när jag var fruktansvärt ledsen tänkte jag att det här kanske jag kan använda mig av någon gång. Men samma sekund jag såg mig i spegeln försvann allt.”
”Ibland skriver recensenterna så att man önskar att man kunde ta fram mördarsmockan och åka dit.”
”Jag vill absolut vara ifred. Jag blir inte trevlig att ha att göra med. Jag vill inte ha oanmälda besök hemma. Jag lider när någon försöker få kontakt.”
Margareta Krook, Sif Ruud, Anita Wall, Mimi Pollak, Lena Olin, Pernilla August – Kungliga dramatiska teaterns historia är rik på stora aktriser.
Också framtiden kan i högsta grad anses tryggad. ELLE har träffat den i form av Eva Röse, Nadja Weiss, Tanja Svedjeström och Melinda Kinnaman. Det kan låta lite högtravande, men det är nog ingen överdrift att säga de mycket väl kan vara nationalscenens framtid.
Det blev en lång kväll.
Bara att beställa mat tar oss 20 minuter. Alla som någon gång suttit vid samma bord som fyra unga tjejer och försökt beställa mat från en matsedel där rätternas namn doftar poesi, vet att det är en blandning av kaos och fars.
– Den vegetariska menyn verkar ju jättegod.
– Känn på det här då – krämig havskräftsoppa!
– Halstrad anklever – Gud vad jag blir hungrig!
Till slut säger Eva Röse:
– Nej, nu får ni vara tysta. Nu måste jag koncentrera mig.
En minuts tystnad följer under vilken menyn nagelfars. Stillheten bryts när Melinda frågar:
– Vad är kalvbräss?
– Hjärna, tror jag. Eller något från revbenstrakten, svarar Eva. Så det är inget för dig.
– Usch, säger vegetarianen Melinda och sedan är samtalet igång igen.
När vi fått vin i glasen knäpper jag på bandspelaren.
Hur var det att komma till Dramaten som ung tjej?
Nadja: Pirrigt. Det var mycket nytt att lära och jag ser egentligen det första året som en fortsättning på scenskolan. Det var först under det andra året som jag började hitta egna vägar att närma mig en roll och hitta min plats i gruppen.
Tanja: Det som är bra på Dramaten – och det kanske man inte tror – är att där finns en stark tradition att hjälpa nyanställda. De äldre berättar hur det är nu och förklarar hur de jobbade för 20 år sedan. I varje uppsättning jag medverkat i har det funnits någon äldre som jag kunnat fråga. Och de har tyckt att det är kul att berätta.
De upplever er inte som ett hot eller konkurrens?
Tanja: Nej, de jag berättade om nyss är mycket äldre, 50–60 år, och vi konkurrerar ju inte om samma roller. Däremot har jag hört jämnåriga till mig på andra teatrar beklaga sig över att de äldre varit hemska.
Melinda: Jag var nervös när jag kom, men alla var så justa och generösa: ”Vad kul att du har börjat här!”. Vilket jag inte alls hade väntat mig.
Eva: Jag var på Dramaten som praktikantelev under mitt sista år på scenskolan. Det gjorde det nog lättare för mig att komma dit igen. När jag var i lunchrummet första gången så satt Sif Ruud där med Birgitta Wahlberg, och när jag gick förbi så sa de: ”Hej, hej, välkommen hit”, och det var så fantastiskt.
Går man runt och spanar … ”där är ju hon den där, och där är han …”?
Alla: Nej! Nej! Nej! (Skratt och fniss)
Eva: Man kan inte ha folk på piedestal, även om man har haft det innan.
Nadja: Och när man samlas inför en repetition är alla lika osäkra.
Men är man inte lite imponerad av alla de där stora namnen?
Eva: Tanken har väl slagit mig någon gång när vi samlats inför en pjäs, när man låtit blicken vandra över alla medverkande. Men när man jobbar med varandra så befinner man sig i samma situation och på samma nivå Jag är heller inte typen som bara stövlar fram, ”tjena, tjena”. Jag är blyg. Och har en oerhörd respekt för vissa. Det finns några som jag ännu inte vågat gå fram till …
Tanja: Så är det för mig också (skratt). När jag började var det några som jag inte vågade gå fram och hälsa på, och nu när jag har varit där i två år kan jag ju inte gå fram och presentera mig.
Melinda: Ja, jag har också några sådana.
Nadja: Jag med!
Eva: I början var jag glad om jag bara hamnade vid samma bord som några människor som jag beundrade. Gick hem och skrev om det i min dagbok. Men det var precis i början. Det dröjde inte många veckor förrän det försvann och man insåg att de var helt vanliga.
Nadja: Men man har ju en ödmjukhet och respekt för deras kunnande.
Eva: Sedan tycker jag att det är häftigt när man ser en gammal svartvit film med en kollega. Hon har varit precis som jag, haft håret i en tofs och skuttat omkring! Och nu är hon 65 och sitter och pratar med mig. Man har svårt att föreställa sig att de har gått igenom liknande saker som en själv. För en svindlande sekund kan jag se hela mitt skådespelarliv virvla förbi. Om några år är det jag som sitter där …
”I ett gräl testade jag några repliker ur en pjäs. Bara för att se om de satt, och som de satt! Han var helt galen, höll på att gå upp i atomer. Det funkade asbra.”
Skulle ni kunna tänka er att jobba på Dramaten tills ni blir 65?
Alla: Nej!
Eva: Jag vill göra annat också. Det är ju så de flesta gör på Dramaten, de kommer och går. Men jag vill tillbaka dit för där finns så många bra skådespelare, regissörer och uppsättningar.
Nadja: Jag trivs så pass bra där. Men jag tror att det är bra för teatern att vi är borta i perioder.
Är ni anställda?
Melinda: Jag har fast anställning. Men jag var tjänstledig förra året. Man får vara det i högst tre år, sedan måste man komma tillbaka i ett år. Jag hoppas att jag aldrig kommer att känna att jag vill säga upp mig för gott.
Eva: Nej, jag känner nästan att jag trivs för bra. Skrämmande bra. Det är friska vindar i det där huset. Vi som är unga får driva egna projekt. De uppskattar att man kommer med egna idéer.
Tanja: Jag tror att det beror på att vi tillhör en generation tjejer som är drivna och har många egna idéer.
Melinda: När vi om 20 år blickar tillbaka på vår tid så tror jag att man kommer att säga att det var då tjejer på allvar började driva igenom egna projekt. Det känns som att vi lever i en gränsperiod.
Har det skett en förändring i synen på kvinnor på Dramaten?
Melinda: Ja, absolut, det tror jag verkligen. Det är nog en väldig skillnad. Så här var det nog inte för 20 år sedan. I dag är vi fler unga tjejer än killar på Dramaten. Det är anmärkningsvärt, för det finns egentligen inte så många roller för unga kvinnor. Men det har fungerat, vi har alla fått väldigt bra uppgifter.
Eva: Vi är sju tjejer nu, va? Och killarna är tre, tror jag.
Melinda: Men snart är vi inte längre de unga.
Eva: Nej, det går så rasande fort.
Nadja: Jag känner mig inte längre som ”den nya unga” som kom från scenskolan. Nu är jag … någonting annat. Den ”gamla unga”.
Eva: Nej, vi är de unga! Jag skulle inte komma på tanken att säga ”de gamla unga” (skratt). Jag kan tänka mig att man lätt fortsätter se sig själv som ”ung”, även när man är 35.
Melinda: Jag tycker att det ska bli så skönt att inte bara få spela dottern längre. Det är då det ”börjar” …
Vågar kvinnor ta mer plats i dag?
Melinda: Ja, men inte som män. Men så är det inte bara inom teatern. Män har lättare att ta för sig.
Eva: Det är mer okej för en kille att vara bufflig. En kille kan röja och rasa på krogen. Om en tjej gör likadant är hon en sorglig alkoholist.
Tanja: Men det är ju inte männen som sätter den stämpeln på kvinnor, utan kvinnorna själva. Män har sitt sätt att ta för sig. Man kan inte be om lov, ”Snälla, släpp fram mig”. Man måste ta sig fram själv. Och när man gör det så har jag aldrig varit med om att en man sagt ”Gud, vad du är jobbig”. Däremot har jag varit med om att andra kvinnor stör sig på det. STRYK: Åh jag blir så upprörd bl bla
– Det som är viktigt är att tjejer ger plats åt tjejer. Det är inte männen som ska ge oss utrymme.
Eva: Varenda dag jag arbetar märker jag det där. Att andra tar mer plats än jag. För några år sedan skulle jag ha blivit osäker, men nu känner jag att jag kan stå på mig. Och det beror på att jag så många gånger suttit just så här och pratat med andra tjejer, och sagt: ”Nä, nu jäklar!”. Men varenda gång jag kört hälarna i marken och sagt ifrån så har folk knappt höjt på ögonbrynen!
– Den enda som märker skillnaden är jag själv. Och jag blir stark av att föra sådana här samtal. Har man dessutom som jag sagt offentligt att kvinnor måste ta mer plats, då måste jag ju göra det själv också Vem skulle stoppa mig om jag kom med förslag och på så sätt bidrar till samarbetet? Man har ju ett ansvar att vara med och påverka.
Tanja: När jag var ny i teatern märkte jag under repetitionerna att killar talar långsammare. De tar mer tid på sig. Medan tjejerna snabbt hasplar ur sig sina repliker och inte vågar ta paus. Jag har kämpat med att våga ta pauser och vila och iaktta. Sådant gör killar helt naturligt.
Nadja: Men man kan också ta plats i det tysta. Under repetitionsarbetet kan någon tycka att man ska göra saker på ett visst sätt och så säger man: ”Javisst”. Men så gör man det på sitt sätt i alla fall.
Eva: En gång testade jag att få ett utbrott under en repetition, sprang runt och skrek. Men han som hade en replik efter gillade inte det och regissören bad mig att tona ned mig lite. Men jag sa ”om det här hände i verkligheten så skulle väl du vänta med din replik?”. Han försökte få mig att spela som han tyckte, men jag stod på mig trots att han är äldre.
– Jag kan tillägga att den version vi sedan valde var den version som jag föreslagit. Alla var överens om att det blev bra. Utom han.
Kan ni känna att ni är konkurrenter?
Melinda: Hittills har vi inte behövt känna så, för vi har alla fått så bra uppgifter. Men om någon av oss börjar få mindre roliga, mindre utmanande roller, då tror jag det blir tuffare. Det är nog inte lätt att vara generös och storsint om man känner att man inte får göra något man trivs med.
Eva: Om jag skulle sitta arbetslös hemma och alla mina vänner arbetade så … tja, det skulle vara jättejobbigt.
Melinda: Men den situationen har vi inte behövt konfronteras med.
Nadja: Det skulle mycket väl kunna inträffa. Baksidan med det här yrket är att man kan ha jättemycket på gång och sedan, plötsligt, tar det bara slut. Ännu så länge har jag, gudskelov, känt mig lugn om det har varit lite stillsammare en period, eller om man jobbat med något som kanske varit lite tråkigare.
Melinda: Det skulle vara lätt att börja jämföra sig med er andra. För vi blir bedömda och jämförda. Och det kan vara tufft, jag måste hela tiden säga till mig själv: ”Jag har min egen process. Jag befinner mig i det här läget. Jag kan inte vara Eva, Tanja och Nadja. Jag kan bara vara mig själv.”
Om ni spelar i en pjäs tillsammans och alla får bra recensioner utom en, vad händer då?
Alla tystnar.
Tanja: Det vore hemskt … Jag har inte varit med om att någon i min ensemble har blivit drabbad, men en gång när jag kom in i sminket så sprang jag på en person som blivit riktigt slaktad i tidningarna på morgonen. Det var väldigt tryckt stämning men han punkterade den genom att skämta till det. Men jag tror inte det finns något bra sätt att förhålla sig till det.
Man kan kliva in och slå näven i bordet och skrika: ”Nä, nu jävlar! Har ni sett vad den dåren skriver!”
Eva: Så har jag reagerat. Ibland skriver de ju så att man önskar att man kunde ta fram mördarsmockan och åka och hälsa på. Om en kollega och jag inte är av samma uppfattning som recensenten, då skulle jag gå fram och säga: ”Det här var för jävligt!”. Men jag skulle inte lägga armen på hennes axel och säga: ”Vad trist, hörrödu”.
STRYK! Tanja: Jag var med om det en gång. Det var någon formulering som gjorde att jag då kände mig helt bortgjord och utskälld. Fast det verkade inte som om någon annan hade tänkt på det.
Melinda: Jag har varit med om att få dåliga recensioner en gång. Inte jättedåliga, men lite, och är man bara öppen och pratar om det så är det inte så svårt. Jag kände faktiskt ett väldigt stöd från mina kollegor som sa: ”Det är inget att bry sig om, det har hänt oss alla”.
Tanja: När vi gjorde Kvinnan som slagfält fick vi vänta länge på recensionerna. Recensenterna fick nämligen inte komma på genrepet utan först på premiären. Och vad skönt det var! Vi fick en bra start, spelade in oss med vår publik utan att någon skulle tycka en massa.
Recensionerna betyder alltså mycket för er? Men det handlar ju bara om vad två, tre personer tycker?
Eva: Det handlar inte om vad två personer skriver utan vad två miljoner läser.
Tanja: Om jag blev sågad skulle jag tycka att det var jobbigt för min mammas skull, för mina syskons skull, för min pojkvän … alla runt omkring som måste lida i mitt ställe.
Eva: Man märker hur många det är som läser kritiken. Man får reaktioner från alla håll, veckor efteråt.
Vad känner ni inför det kändisskap som följer med jobbet? Kul eller påfrestande?
Melinda: Jag tror att man kan välja hur känd man vill vara. I alla fall om man jobbar på teater. Där går det att vara rätt okänd om man vill.
Eva: Ingen av oss är väl drabbad av någon förföljelse. Om man skulle göra några filmer på raken så skulle det vara annorlunda. Men nu är det lugnt. Men det jag gör, det vill jag att folk ska se. Jag vill inte att de ska läsa om när jag går in på Ica och köper leverpastej. Men som skådespelare vill jag bli uppmärksammad för det jag gör. Jag vill tala för det jag gör på scen.
Kändisskapet är alltså ingen stor nackdel?
Melinda: Jag ser mig inte som kändis.
Tanja: Jag kan känna rädsla för att göra en film eller två, då ingår det ju att ge intervjuer för att puffa för filmerna. Jag vet inte hur jag skulle hantera det. Jag känner mig inte riktigt bekväm om folk tittar på mig och viskar något.
– Jag är inte känd för en stor allmänhet men jag kan märka när jag går på fest att folk söker sig till mig. Särskilt efter Brottsvåg. För att de vet vad jag jobbar med. Jag anser mig inte vara speciellt socialt begåvad, men folk kommer och pratar med mig och jag märker att de vet en del om mig redan. Bara det lilla känner jag lite stress över.
Varför då?
Melinda: Det blir ju inget ”rent” möte då. Man står framför en människa som redan har en föreställning om vem man är.
Tanja: Tänk då att vara Lena Endre! Jag tror jag skulle bli folkskygg. Är det inte många som låtsas som ingenting, som nonchalerar er för att de inte vill störa?
Eva: Men efter några timmar kommer de framstolpande. Visst, man kan sitta helt själv i flera timmar. Sedan får man höra både det ena och det andra. I somras gick jag på Spökhuset på Gröna Lund med en vän. Genast möter jag en jävla Dracula som stirrar på mig med en märklig blick. Sedan går det inte många sekunder förrän jag är förföljd. Och Dracula samlade alla sina spökpolare och de skrämde skiten ur mig. Jag hör hela tiden någon väsa mitt namn.
Det kanske var en arbetslös skådespelare som var avundsjuk?
Eva: Ja, troligen – jag började nästan gråta.
Nadja: Jag kan få noja om jag sitter och pratar privat på ett kafé eller restaurang. Ibland pratar jag med någon som är känd och då vet man inte om man inbillar sig eller om det verkligen är så att folk tittar på en och lyssnar. Men man pratar inte gärna öppet om sitt jobb på ett kafé. Man har ögon i nacken.
Eva: Jag kan bli störd av till exempel tonårsgäng. Någon viskar något och sedan ska hela gänget vända sig om och titta. Det kan ge en klaustrofobisk känsla.
– När jag var på en restaurang i Tunisien så var det en svensk familj där, och jag märkte att tonårsflickan tog upp sin kamera och låtsades plåta sin mamma. Så mamman flyttar sig så långt ut till höger som möjligt … det hade ju varit mycket bättre om de kom fram och frågade om de fick ta en bild, i stället för att smussla.
– Eller när jag var på ett badhus i fjällen. Där var det en kvinna som stirrade på mig i en vecka. Varje gång jag duschade, tvålade in mig, satt i bastun. Sista dagen berättade hon att hon sett mig på tv och att hon tyckte jag var fin även utan kläder. Förstår ni? Det är sådana små situationer man har svårt för.
Nadja: Precis när jag börjat på Dramaten och var med i Misantropen var det en helt sjuk man som skickade blommor och ringde hem till mig. Det visade sig att han hade sett flera föreställningar, för han kunde berätta om skillnader i mitt spel. Han hade suttit där och tittat på mig, inte på pjäsen. Det var obehagligt.
Melinda: Men man kan välja det där själv. När man ger intervjuer så kan man antingen berätta om sitt jobb, eller så kan man berätta om hur ens sommarlov har varit eller ens svåra uppväxt.
Nadja: Det värsta är när man på en fest får frågan ”Kan inte du göra något roligt?”.
I dag verkar det vara viktigare än någonsin att vara känd. För vad spelar mindre roll.
Eva: Drivkraften borde vara att bli erkänd. Ville jag bara bli känd så skulle jag fortsätta att jobba med tv.
Melinda: Om man har ett sådant jobb som vi har, ett kreativt yrke, där man uttrycker sig och får stå på en scen. Då får man utlopp för den där drivkraften.
Har ni någonsin använt er skådespelartalang för att manipulera era pojkvänner?
Melinda: Det där bygger på en missuppfattning. Skådespeleri handlar inte om att sätta på sig roller utan om att skala av sig sina beteenden, och försöka vara så naken och öppen som möjligt.
Tanja: Precis, det handlar inte om att luras. Poängen är att man ska vara så ärlig man bara vågar.
Nadja: Och det man gör på scen är inget man gör som privatperson.
Tanja: En gång när jag var väldigt ledsen, så ledsen att jag knappt kunde andas, då tänkte jag att det här kanske jag kan använda mig av någon gång. Och då sprang jag snabbt till spegeln för att se hur jag såg ut. Men i samma stund jag ställde mig där så bara försvann allt.
Eva: Jag gjorde en grej för några år sedan, det var ett mindre viktigt gräl där jag körde ett slags verbal skuggboxning. Då testade jag några av Teklas repliker ur En fodringsägare Jag skulle bara se om de satt, och som de satt! Jag fick sköna svar på dem också. Jag var inte särskilt affekterad, men han var helt galen. Han höll på att gå upp i atomer. Det funkade asbra.
Han märkte inte det?
Eva: Nej. Så naturlig lät jag (skratt).
Vad säger Tekla då?
Eva: Hon är lekfullt elak, jag minns inte vilken replik det var …
Nadja: Det är egentligen inte så stor skillnad mellan verklighet och teater. Man ska försöka skildra verkligheten på teatern men verkligheten kan ibland te sig onormalt overklig. På teatern reagerar man som det är sagt att man ska göra – man gråter om man har sorg. För länge sedan fick jag bud om att någon gått bort och – det låter helt sjukt – men jag började skratta hysteriskt. Jag fick nästan kramp. Och omvänt – varje gång man är jätteglad så skrattar man inte. Ofta reagerar man inte som man ska.
Tanja: Man tar nog mer med sig från livet till scenen, än tvärtom. Ditt liv på scenen är ju bara dina egna erfarenheter.
Eva: Så det gäller att leva så mycket som möjligt.
Varför blir man skådespelare?
Tanja: När jag var tio år hade jag bestämt mig för att jag skulle bli ingenjör och jobba på Ericsson. Teater var absolut inget man kunde jobba med. Det var kul att titta på däremot, mamma tog ofta med mig.
– Men man kan kämpa sig till det man vill, och i gymnasiet gick jag med i en dramagrupp. Jag visste att jag skulle ångra mig hela livet om jag inte provade teater.
Melinda: Just det ser jag som en viktig uppgift. Att inspirera, att få andra att vilja prova … Jag ser mig själv som ett exempel på att det faktiskt är möjligt.
Eva: Ja, om jag kan så finns det inget som säger att inte alla kan. Så är det! Det fanns inget i min uppväxt som hade med teater att göra, bortsett från att mina föräldrar var kloka nog att ta med oss barn dit.
– Jag bestämde mig redan som liten. Det var en tanke i mitt huvud som jag vägrade släppa. Det är inget bananskal vi halkat in på. Vi har fått arbeta. Sedan har man ju svackor, där man undrar om man är tillräckligt bra, om man håller … Jag funderar fortfarande på hur det ska bli i mitt liv. Men man får inte fundera för mycket, så att man blir rädd och inte vågar försöka.
Men vad känner ni när ni ser folk halka in på bananskal för att de är snygga nog att vara med i en såpa?
Nadja: Ingen är inom teatern för att han eller hon är snygg. Det går inte. Teatern är skoningslöst avslöjande.
Eva: Man kommer inte in på scenskolan för att man är snygg. Däremot kan man halka in i såpor på den meriten.
Tanja: Såpaskådis tycker jag är rätt bra ord. STRYK: Jag värjer mig mot att de kallar sig skådespelare. Men man är ju inte läkare för att man kan sätta på ett plåster, man är inte murare för att man staplar två tegelstenar. STRYK: Det är inte så jäkla lätt. Att vara skådespelare handlar om så mycket mer… STRYK: Det handlar inte bara om att stå framför en kamera i en såpa. Det handlar om att agera på en scen, det är ett konstnärligt hantverk och det hantverket lär du dig inte i en såpa. Du lär dig däremot såpa-hantverket.
STRYK: Nadja: Det måste ju vara jobbigt och lite genant för dem också.
De kallas ju trots allt för skådespelare?
Melinda: I Amerika finns det ju väldigt många skådespelare som aldrig har stått på en scen. De kan inte stå på en scen, men de är skitbra i filmer eller på tv. Jag är inte särskilt allergisk mot att folk kallar sig skådespelare hit och dit. Varje-dag-såporna är ju rent skrattretande amatörmässiga, värre än skolteater.
– De har så dåliga förutsättningar. Jag skulle inte heller vara bra i en sådan tror jag, trots att jag har utbildning.
Eva: De jag känner försöker ödmjukt undvika att kalla sig för skådespelare, för gör de det så får de ju släggan på sig. Det är pressen som utnämner folk till både det ena och det andra. Ta det här hemska som hände i Malexander – på löpet framstod det som att det var en Dramaten-skådespelare som hade skjutit poliserna.
Ni har rätt underliga arbetstider. Går jobbet att förena med familjeliv?
Eva: För mig går det bra, men de gånger jag har haft ett förhållande har det varit svårt. Medan man spelar umgås jag mycket med skådespelarvänner, men när jag har en ledig dag försöker jag träffa mina ”vanliga” kamrater.
– Nu ska jag snart repetera på dagar och spela på kvällar, då blir det svårt att umgås med andra. Man får försaka mycket, men det får man ta igen i perioder.
Melinda: Min man (Lars Demian) bestämmer själv när han vill jobba. Han sitter mest hemma och skriver. Sedan turnerar han. Så han kan anpassa sig en del till mina tider. STRYK: Nu när jag repeterar dag och kväll är jag ledig mellan 15 och 19 på eftermiddagen. Då kan vi träffas de timmarna.
– Men det är inte bara arbetstiderna som är påfrestande. När man repeterar försöker man hitta rollen och man blir rätt uppslukad av det. Man kommer hem och är inte riktigt närvarande.
– Lasse påstår att jag påverkas en del av de roller jag spelar. Inte så att jag blir en helt annan tjej, men lite. När jag får en ny roll upptäcker jag alltid något nytt om mig själv.
– Men jag har ”bara” ett förhållande, det är ju en annan grej att ha en familj, som Nadja.
Tanja: Min kille har ett ”vanligt” jobb. Men han har vant sig, vi har varit tillsammans länge. Vår umgängeskrets består av många som inte håller på med teater, och jag missar det sociala livet. Men det värsta är när man missar bröllop, begravningar och dop. Man kan ju inte ta kompledigt. Men jag har vant mig vid att alltid komma fyra timmar efter alla andra.
Eva: Ens kamrater är ju vana vid det också. De ringer inte för de vet att man inte är hemma.
Nadja: Jag tänkte först vara hemma ett halvår med Tyra, men sedan insåg jag att jag inte skulle kunna vara ifrån henne. Jag gjorde lite smågrejer bara, någon dag på tv, lite radio. Att göra något större kräver så otroligt mycket av en, att man går in i en större roll, och det kan jag inte göra när Tyra är så liten.
Det här ”gå in i en roll” – vad är det egentligen som sker?
Nadja: Innan jag fick barn gick jag helt in i rollen. Det var som en förälskelse. STRYK: Nu gör jag det bara när jag är på jobbet, mer intensivt.
– Sedan jag fick Tyra kan jag ibland känna mig helt främmande när jag pratar med er andra. För det finns något som är mycket viktigare än en roll. STRYK: Jag kan inte tillåta mig att ”gå ned mig” för mycket i jobbet. Och det är skönt, för jag ser lite lättare på jobbet. Jag är vuxen och har egna behov och dem måste jag tillgodose för att vara en bra mamma. Jag hämtar kraft från jobbet och tar med mig det hem. Och likaså hämtar jag kraft från mitt barn till jobbet. Men jag sparar på min låga. Under repetitioner går det mycket kraft men jag sparar på min energi på ett annat sätt.
Eva: Jag vill absolut vara ifred. Jag blir inte trevlig att ha att göra med. Jag vill inte att någon dyker upp oanmäld hemma hos mig. Jag vill bara vara på teatern, vill inte ha frågor ..
– Jag lider när någon försöker få kontakt. En gång var det en snubbe som tiggde pengar och när han inte fick det blev han förbannad och hotade att misshandla och våldta mig. Det slutade med att han sparkade mig i baken.
– En vanlig dag hade jag reagerat på ett annat sätt, men jag höll på att repetera en roll, och för den jag spelade är en sådan sak vardagsmat. Så jag brydde mig inte en sekund! Jag bara tittade på honom. Det brände lite i häcken, men allt det andra som han hävde ur sig var ingenting! Och det måste bero på att jag går omkring och provar ett annat liv. Jag förändrar mig.
Nervositet och ett miserabelt familjeliv. Detta offer för en så relativt liten publik? Det handlar ju om några tusen?
Melinda: Det man går igenom – det lär man sig av. Det berikar en själv resten av livet. Ju mer det kostar, desto mer berikar det.
Tanja: Teatern har inte en liten publik. Folk som vill montera ner teatern använder ofta det som argument, men teatern har 40 procent fler besökare än hockey och fotboll tillsammans. Ett annat argument är att det är samma personer som går och tittar på teater, men det är väl samma personer som ser hockey och fotboll också. Skillnaden är att det är män som tittar på sport och kvinnor som går på teater. Därför värderas det lägre.
Eva: Om du gör en film som flera miljoner ser – det är så stort att du ändå inte fattar det. På teatern får du berätta en historia och du får berätta den färdigt mitt i den här ruschen som pågår. Och du sitter mittemot.
– När jag gjorde en serie i fyra avsnitt för tv så kom det fram en kille och sa: ”Fan, vad bra asså, kanon”. Och så hade han bara sett del två! Fan, den handlade ju om ett helt liv … Det är problemet med tv. De kan stänga av dig eller tona ned dig för att det ringer i telefonen!
Nadja Weiss
Ålder: 27
Familj: sambo och dotter
Medverkat i: Pjäsen Yvonne i regi av Ingmar Bergman, filmen Tic Tac av Daniel Alfredsson, TV-filmen Grötbögen av Stig Larsson. Har just avslutat Don Juan i regi av Mats Ek.
Aktuell: Se dig om i vrede med Christian Tomner. Premiär i januari.
Eva Röse
Ålder: 26 år
Familj: –
Medverkat i: Debuterade som elvaåring i filmen Isas fläta. Har haft roller i TV-serien Nudlar och 08-or, biofilmen Adam och Eva och TV-dramat Längtans blå blomma. Har varit programledare i Disneyklubben. Medverkade senast i Dramatens uppsättning av Tartuffe i regi Åsa Melldahl.
Aktuell:
Melinda Kinnaman
Ålder: 29
Familj: Gift med Lars Demian
Medverkat i: Lars Noréns Personkrets 3:1. På film har hon medverkat i Lasse Hallströms Mitt liv som hund, Bo Widerbergs Ormens väg på hälleberget, Hans Alfredsons Vargens tid och Daniel Bergmans Söndagsbarn. TV-uppsättningar: Lars Noréns Ett sorts Hades, Bo Widerbergs Fadren och Vildanden, samt Colin Nutleys Vägen hem.
Aktuell: Lykta döärrar av Sartre, på Stora scenen, Stefan Larsson regissrerar.
Svedjeström Tanja
Ålder: 29
Familj: Sambo
Medverkat i: TV-serien Brottsplats på Kanal 5. På Dramaten bland annat: En midsommarnattsdröm i regi Peter Oskarson och Bländverk i regi Peter Oskarson, Puntila i regi Thorsten Flinck, Kvinnan som slagfält i regi Christian Tomner och i Shakespeares Det blodiga parlamentet, regi Stein Winge.
Aktuell: Pälsänglar i regi av Jonna Nordenskiöld. Se dig om i vrede i regi av Christian Tomner.