Inget ont om Petra Mede

En bra föresats:

Man ska inte kritisera personer för något de gör såvida man inte skulle kunna göra det bättre själv. Undantag: Snickare som tar jävligt bra betalt för sin inkompetens. Då har man köpt sig rätten att ha en åsikt. Det gäller förresten alla som skinnar dig på pengar utan att det utkrävda beloppet på något sätt står i relation till deras kunskapsnivå.

Hantverkare, till exempel. Och allsvenska fotbollsspelare (dem betalar du ju indirekt genom att erlägga 250 kr/match.)

Det finns alltså undantag (har jag gjort detta tillräckligt klart nu?). Men vanligen ska man inte kritisera någon såvida man inte tror sig kunna bättre själv. 

Det är därför jag undvikit att skriva om Petra Mede. Hon var visserligen plågsam att se och höra, men – jag hade varit ännu sämre.

Petra saknade två saker:

1. Tajming, samt:

2. Tro…

…på att hennes skämt håller. Därför försökte hon på ett amatörmässigt sätt förstärka och förtydliga sina skämt för att vara helt säker på att ingen missade att hon just drog ett skämt. Och det är det säkraste sättet att döda ett skämt. Annars hade det där med klänningarna varit roligt…

Ett annat bra sätt att ödelägga humor är att tala med gäll (check!), forcerad (check!) skrikig (check!) röst. 

Petra var därvidlag raka motsatsen till Kristian Luuk som kunde ge publiken både tre och fyra sekunder att koppla skämtet. Han visste att det höll. Det vara bara att vänta ut reaktionen. Petra hade lite för bråttom.

Men det vore nog dumt att kritisera henne för det.

Eller hur?