Semester. Och golf.

I dag börjar semestern, redan tidigt i juni eftersom vi ville att barnen skulle få ett långt sommarlov.

Så i natt satt jag uppe och följde Anna Nordqvists väg mot seger i LPGA-mästerskapen. Jag måste erkänna att hon överaskade mig fullständigt. Hur kan en rookie visa sådan kyla på de avslutande hålen? Hon började gå lite väl snabbt de sista hålen och det är inget bra tecken. Men det var det enda tecken på nervositet hon visade. Om det nu var nervositet? På LPGA verkar de ha lite mer bråttom än på PGA Tour. Hon slog beslutsamt och snabbt, utan att älta och tänka.

Har hon inga nerver?

Men på sista hålet… inspelet… en green med vatten till vänster. Hon slog bollen till en meter från flaggan med tre slags ledning. Hon kunde – borde! – kostat på sig att spela säkert till höger och treputtat. Nu gjorde hon birdie och det var ju en illustrativ avslutning på något av det kyligaste jag sett på en golfbana.

I och för sig stod inte flaggan så elakt som den kunde ha gjort – den gör inte alltid det på LPGA – men en hybrid från 180 meter… Ja, det är lynnigt. Åtminstone i mina händer. Men att slå bollen till en meter med en sådan klubba, från ett sådant avstånd…

Missade hon eller är hon så kylig?

För övrigt brukade jag spela Torshälla GK varje sommar på den tiden vi hade sommarstuga där. Där är också ganska mycket vatten, faktiskt.