I dag ringde jag till polisen.
Jag ringde nog 10 gånger, till sex, sju olika personer. Ingen svarade.
Jag ringde inte för att jag behövde hjälp eller för att jag skulle göra en polisanmälan. Utan för att jag ville berätta en sak som jag tyckte att polisen i Vällingby borde veta. Eller vara intresserade av att veta. Det var en sak som hände i Vällingby härom kvällen.
Jag såg det inte själv men en kollega på jobbet berättade i går följande historia:
Hon var på väg till simhallen med sina barn. Hon passerade genom en viadukt där ett 15-tal tonårstjejer stod i en klunga. När hon passerade tjejerna sa en av dem:
”Klara, färdiga, gå”
Sedan utbröt ett våldsamt slagsmål mellan två av tjejerna. En föll. Den andre satte sig på henne och dunkade hennes huvud i marken flera gånger. Hårt. Det lät högt varje gång huvudet träffade asfalten. Ett obehagligt ljud.
Jobbkollegan hade två barn i sällskap och kände sig inte benägen att ingripa, men en förbipasserande man särade på tjejerna. Vad som hände sedan vet jag inte.
Jag tänkte på den där historien i ett dygn. Sedan bestämde jag mig för att polisen i Vällingby nog borde veta vad som händer om kvällarna i deras ”hood”. Mötet under viadukten var troligen inte en slump, det var förutbestämt, och en av tjejerna kunde mycket väl ha dött av misshandeln.
I min värld ska sådana saker inte hända. De ska inte tillåtas hända. Jag vill inte ha ett sådant samhälle. Och då ska man upplysa polisen om det ändå händer och sedan ska de försöka förhindra att det upprepas. Det är så det måste fungera.
Men de svarade inte i telefon. Och då är det ju svårt att upplysa.
Så nu skriver jag här i stället, i en blogg som inte är en blogg utan bara ett tekniskt experiment. Men, om någon polis i Vällingby någon dag får för sig att googla orden ”polis” och ”Vällingby” så kanske de hittar den här posten och läser det här.
Jag hoppas att det inte dröjer för länge.
