Vi gick till en bokhandel i dag, jag och barnen. Det var en gammeldags bokhandel, som såg ut (och luktade!) så som bokhandlar gjorde förr. Kalendrar, papper, pennor, lim, kortlekar och omodernt kontorsmaterial i en inte helt perfekt ordning. Jag skulle köpa julklappar till barnen och bad dem därför gå för sig själva medan jag letade. Jag skannade hyllorna tills blicken fastnade på något som var välbekant men som jag aldrig förr hade sett. Golfdagboken, som jag för några år sedan fick skriva förordet till och utforma. Det är ju ingen riktig bok, i den bemärkelsen. tanken är ju att golfaren själv ska fylla i sådant som han finner vara av intresse. Men jag skrev bokens inledning och det räckte för att ”förlaget” skulle vilja ha en bild och en presentation av mig på baksidan av en banderoll. Jag har en bunt av de där dagböckerna hemma men jag har aldrig tidigare sett den i en bokhandel.
Jag ropade till mig barnen och visade dem boken. Barnen är vana vid att deras pappa förekommer i tryckt form. Men nu var det annorlunda. Jag kommer aldrig att glömma de där blickarna som rymde både förvåning och stolthet: ”Har du skrivit en bok?”
Det imponerade.
Jag visade dem vad som rymdes mellan pärmarna och förklarade ju att det inte var en bok i vanlig bemärkelse. Men den bar ändå mitt namn. Det var det första de berättade för mamma när vi kom hem. Att jag hade en bok som såldes i bokhandeln.
Det är alltså det man ska göra om man ska imponera på barn: Skriva en bok.
