Kissie är ingen större favorit i den här bloggen. Det hade antagligen inte Paow varit heller, om jag nu vetat vem hon var. Men första gången jag hörde talas om henne var i dag. Dagens Media skrev om henne – och om Kissie.
Båda hade utsatts för hyllningar på Avpixlat – en sajt som jobbar mot mångkultur med dåligt språk som trubbigt vapen. (Anledningen är här och … nej, jag orkar inte leta efter länken på Kissies blogg. Den är bara för stilistiskt motbjudande.)
En reporter på Dagens media noterar hyllningen på Avpixlat och ringer då till annonsörer i det bloggnätverk som Kissie och Paow tillhör, förmodligen inspirerad av förra veckans rabalder om den trådsmala polskan som bäst av alla vet hur man bantar. Jag vill inte gärna nämna hennes namn.
Annonsörerna blir förstås lätt uppskrämda för de vet ju hur tongångarna gick för några dagar sedan: [symple_highlight color=”yellow”]Annonsörer flydde i panik eftersom de inte vill förknippas med en mobbande tonåring i en 30-nåntings kropp.[/symple_highlight]
”Det är så klart jäkligt trist. Särskilt om vi får reaktioner från kunder eller annat håll”, säger Lotta Onajin, marknadschef Comviq, en av Paows största annonsörer.
Av ovanstående kan vi dra slutsatsen att det är kunderna som bestämmer vad Comviq ska stå för. Det är i någon mån motsatsen till kärnvärden man brukar tala om i varumärkessammanhang.
Onajin säger också:
”Vi vill att folk uppfattar Comviq som ett varumärke som hyllar olikhet.”
Det sistnämnda kan man fundera över. Det borde väl snarast innebära att Comviq fortsatte att stötta Kissie (eller om det nu var Paow de lade sina annonspengar hos).
Om man verkligen hyllade olikhet, i betydelsen mångfald och pluralism, borde man väl stötta både Kissie och Paow, som ju verkligen är olika det mesta när det gäller åsikter och opinion.
Att gilla olika har i själva verket kommit att bli synonymt med intolerans och ofördragsamhet.
