Jag blev lite överraskad när jag insåg att den brittiska versionen av The Office började sändas 2001 och avslutades med en julspecial 2003. Det är många år sedan serien gick men den känns inte gammal.
Jag brukar fortfarande referera till den som det roligaste jag sett på TV. Serier kommer och går, en del är roliga, men inga (med undantag för några passager i Little Britain) har fastnat i mitt medvetande som The Office.
Kanske för att jag känner igen mig i den konflikträdde David Brent (Ricky Gervais), som så gärna vill bli tagen på allvar men som inte riktigt har verktygen. Och han är usel på att dölja det. Jag tror alla känner igen sig i honom, det finns en kärna av Brent i alla.
Nu finns serien på Netflix och trots att jag har sett den både två och tre gånger, så började jag titta igen. Det går långsamt. Det är fem, sex år sedan jag senast såg den, och jag trodde att den pinsamma effekten inte skulle vara lika stark som den var då. Men: Serien är fortfarande näst intill outhärdlig att se utan att pausa, vilket jag gör hela tiden. Det är rent plågsamt att se personalens förakt, hur hans kvinnliga chef hunsar honom och hur David Brent ständigt försöker rädda ansiktet som en direkt följd av hans självgoda, fåfänga uppmärksamhetstörst.
Han är tidernas kongenialt mest pinsamme TV-person. Utmanad endast av Gareth.
TV-historia.
