MMA förhåller sig till sport som våldtäkt förhåller sig till sex

Nästan allt man läser om MMA innehåller ursäkter. Ska man tro The Mauler och Fredrik Strage i DN så är MMA mer besläktat med schack än med våld.

Så går man in på Youtube och var man än tittar så ser man en kille som slår och sparkar på en motståndare som ligger. Jag ser inte riktigt vad strategiskt tänkande har med ”sporten” att göra.

Just det där med att slå någon som inte är i position att kunna försvara sig verkar vara en stor grej inom MMA, att döma av klippen på Youtube. Det finns massor av just dessa. De är lite som motorsportens våldsamma krascher eller hockeyns kastade handskar.

Jag kan inte se det på något annat sätt än följande:

MMA förhåller sig till sport som våldtäkt förhåller sig till sex.

Det finns nämligen inga ursäkter för en människa som kan få för sig att slå och sparka på en som ligger och inte kan försvara sig. Det ena kan se ut som det andra men handlingarna är i själva verket väsensskilda från varandra. Jag kan inte se det sportsliga i en ”aktivitet” som enbart handlar om att skada en motståndare. Då är krogslagsmål också en sport. Liksom alla de där misshandelsfallen som inträffar runt midnatt på lördagskvällen. Eller nazister som ger sig på fredliga demonstranter.

Många sporter kan vara vackra men det här handlar bara om destruktivitet.

Ingen, vare sig han vinner eller förlorar, har min respekt. Jag kommer aldrig att kunna se skönheten i utövandet eller storheten hos en utövare. Det finns nämligen inga ursäkter för en människa som slår och sparkar på en som ligger och inte kan försvara sig.

Även om reglerna säger att det är tillåtet så borde något inom människan säga stopp. Men den rösten hör inte utövarna av MMA. De slår. Oaktat konsekvenserna. De verkar sakna den där spärren.  Och det är väl därför ingen större överraskning att sporten är en hobby bland grovt kriminella, vilket Strage berättar om i sin DN-artikel.

Ska man ägna sig åt grov, organiserad brottslighet (eller MMA) är det förstås en fördel om man saknar den där empatins självutlösare som de flesta människor är försedda med.

Jag har alltid tyckt att wrestling varit en ytterst löjlig verksamhet eftersom den bara handlade om teater.  Men till och med dessa teaterslagsmål verkar vid en jämförelse vara mer genomtänkta: För det är ju definitivt vettigare att man låtsas slå halvt ihjäl någon än att man faktiskt gör det.

”Sporten” är obegriplig, liksom medias nyvakna intresse för skiten. Och det finns de som vill sponsra den här typen av verksamhet känns helt verklighetsfrämmande.