EKONOMI ÄR inte min grej. Inte privatekonomi, ej heller makroekonomi.
Men jag minns vagt det jag lärde i skolan om planekonomi versus marknadsekonomi. Vi hade en lärare som var uttalad kapitalist och han prisade det kapitalistiska systemet på snart sagt varje lektion i samhällskunskap.
Det kapitalistiska systemet som jag känner det går ut på att de som är smarta blir rika. De som är dumma blir fattiga. I en marknadsekonomi skulle den starke vinna, den svage gå under.
Just nu borde det kapitalistiska systemet slå ut en rad personer som jobbar i företag som tillhör den svaga gruppen. Till exempel banker och kreditinstitut. Men nu, när de som trodde sig vara starka visar sig tillhöra de svaga – då ropas det på stödinsatser från staten. Och varenda EU-anslutet land ställer upp för ”de svaga”.
Det kan jag inte riktigt förstå.
Låt dem gå under. De malliga mäklarna i sina stora bilar, skurna kostymer och paranta Danderydsvillor. Bankpamparna vars fallskärmar visade sig vara svåra att finansiera.
Varför kan man inte låta dem betala priset för den religion de bekänner sig till?
Det är ju det marknadsekonomi går ut på; att vi via ekonomisk utslagning ska få en väloljad fungerande samhällsekonomi. Någon måste vinna, någon annan måste förlora. Någon tjänar pengar på att någon annan förlorar pengar.
Det verkar vara skillnad på förlorare och ”förlorare”.
Men vad vet jag. Ekonomi är ju inte min grej. Uppenbarligen inte deras heller.
