ALLSVENSKAN HAR DRAGIT sin sista suck för i år. Veckans omgång känns som en långsam utandning av förbrukat syre. Det går inte att låtsas längre. Vem bryr sig om Stockholmspokalen?
Kalmar leder serien. Hammarby i ingenmansland (särskilt efter självmålsförlusten mot Elfsborg). De andra stockholmslagen är ännu sämre. Malmö på dekis (men inte tillräckligt för att det ska vara intressant). IFK Göteborg sladdar.
Och Elfsborg (av alla lag!) utmanar Kalmar (av alla lag!).
Det är ett mardrömsscenario för Lars-Åke Lagrell och hans TV-avtal. Norrköping sprattlade till och det var förstås kul, mest beroende på att det var Malmö som förlorade. För tredje matchen i rad… (Liksom Bajen…) Men det räcker inte. Inte med lag som Ljungskile, Sundsvall och Gefle i bottenstriden. Precis som toppstriden behöver intressanta lag så behöver bottenstriden detsamma. Ett AIK, ett Göteborg, ett Djurgården eller ett Malmö. Under de år då dessa lag slogs för sin existens, med varierande framgång, var det drag i bottenstriden.
Nu är det bara en gäspning.
Ljungskile till superettan? Vem bryr sig. Det är ju där de hör hemma. Liksom Gefle, liksom Sundsvall… Det är lite oroande. Jag är den förste att försvara det skoningslösa seriesystemet, med streck i botten vilka man måste hålla sig ovanför. Lag åker ned. Andra lag tar sig upp. Jag är emot en sluten serie (som i hockeyn… jo, den är så gott som sluten… i praktiken).
Allsvenskan är hela Sveriges liga och någonstans i landet finns det säkert någon som tycker att det är väldigt dramatiskt just nu. Men det lockar ju inte några marginalåskådare.
Å andra sidan: Vem bryr sig om medgångssupportrar? Förutom Lagrell och hans TV-avtal, alltså.
