All denna ilska

Det känns som att den islamkritiska organisationen Sion (Stop Islamization of Nations), Ingrid Carlqvists tidning Dispatch International och hennes Tryckfrihetssällskap kan slå av på takten och lägga i farthållaren ett tag.

De behöver inte gasa.
De senaste veckornas våldsamma turbulens i Libanon, Libyen, Pakistan, Sudan och Egypten gör liksom jobbet åt dem.

De muslimska protesterna där får motsatt verkan.
För en som tycker att yttrande- och åsiktsfrihet är lika självklart som skolbespisningar och folktandvård ter sig protesternas omfattning och upphov smått makabra. Obegripliga. Om det nu finns någon ”islamisering av väst” att tala om, vilket somliga påstår, så har den utvecklingen förmodligen en rätt brant uppförsbacke framför sig.
[symple_highlight color=”yellow”]För vem känner inte en aning skepsis för en religion vars anhängare skjuter missiler in i en ambassad för att en invånare i det landet driver med en profet?[/symple_highlight]

Om man nu avfyrar missiler av den anledningen? Jag tvivlar.
Att en kackig film skulle väcka sådan anstöt är svårt att förstå. Det lilla jag sett av filmen är verkligen uselt och den känns knappast värd att ta på allvar. Ändå gör uppenbarligen väldigt många människor det. Trots att de flesta av dem inte har sett filmen. Och de reagerar mot att slå mot institutioner som inte har det minsta samröre med filmmakarna. Det verkar inte riktigt sansat.
I Pakistan har landets järnvägsminister, Ghulam Ahmed Bilour, utlyst skottpengar till den som dödar upphovsmannen bakom nidfilmen.

Det är inte heller särskilt sansat. Utspelet är en gåta.

Det känns som att en hund är begraven. Att filmen bara är ett svepskäl för all denna uppdämda ilska.

Och man undrar i sitt stilla sinne hur bräckligt en religions bärande budskap är, när den är så känslig för invändningar, kritik och raljans; när den kräver att få stå absolut oemotsagd?

Det påtalas ofta att det bara är en liten extrem minoritet som demonstrerat mot filmen.
Riksdagsledamot i utriksutskottet (M) Ulrik Nilsson skriver till exempel på Newsmill:

”Alla vi som tror på samförstånd måste stå upp och göra klart att vi inte dömer alla araber för vad några få gör.”

Men… för att vara en liten minoritet känns den onekligen ganska stor, och dessutom i många fall statsunderstödd.
Jag vet inte om det kanske blivit dags att omdefiniera ordet minoritet?

Jag är ingen Jan Hjärpe men det känns som att avgrunden mellan de muslimska länderna och västliga demokratier aldrig varit djupare än nu. Och att det blivit så går nog inte att skylla på en uselt producerad film.