Där floden flyter fram – om fisket på Em (Gourmet)

Publicerad i Gourmet, september 1994

© TOMMY JEPPSSON

Mr Walter H Barrett hade fiskat i många vatten som andra fått fiska blott i fantasin. Han hade fått uppleva ”the mayfly rise” i River Kennet mellan Newbury och Hungerford, och han hade utkämpat våldsamma duster med laxen i River Wye. Men han hade ännu inte, på sensommaren 1926, fiskat i det som skulle komma att bli det vatten han älskade över alla andra. Det är en till synes helt vanlig å som flyter fram över det sydsvenska höglandet och senare i meandrar och serpentiner genom det småländska låglandet. Men dess hoppande silver har gett ån världsrykte bland Petri bröder.

Ömsom forsande, ömsom majestätisk banar den sig sin väg mot mynningen i Kalmar sund. Just där, där Emån forsar ut i Östersjön, någon mil norr om Mönsterås ligger Ems herrgård, omgiven av månghundraåriga ekar och det ständiga suset från forsen. Det finns knappt några andra åar som når havet med en fors, och det är nog tack vare forsen som Emån har överlevt. Annars hade troligen Mönsterås legat här, vid åns utlopp. Men att anlägga en hamn vid en fors är ju mindre lämpligt…

Em ett gammalsvenskt ord för vatten – det är f.ö. samma ord som utgör prefix i ämbar – och vattnet i ån har en central roll i Ems förflutna. Det är en å som rinner inte bara genom ett storslaget landskap, utan också som en röd tråd genom händelserika sekler. Emån ruvar på otaliga historier och många av dem kretsar runt dess ”hoppande silver” – havsöringen. Öringen har satt sin prägel på Em sedan urminnes tider. Redan på 1300-talet anlades borgen Aemphnisholm vid åns utlopp; som ett lås och ett skydd för det lukrativa laxfisket som bedrevs in i vårt sekel. När det kommersiella laxfisket upphörde, ersattes det av ett fiske av mer filosofisk karaktär, då flugfiskande engelsmän tog med sig sin andra ”religion”.

Ems herrgård har varit i familjen Ulfsparres ägo sedan mitten av 1700-talet. I dag bebos herrgården av Göran Ulfsparre och hans fru Mona. Redan i hallen antyder väggens prydnaden i form av en tio-femton laxspön, vad herrgårdens historia dväljer. Ett av dem har tillhört Charles Ritz, hotellkungen, som var en ofta sedd gäst i huset på 50-talet. Hans namnteckning lyser fortfarande genom lacken. Ett par tavlor med antika originalflugor från House of Hardy hänger strax nedanför. Rummet bredvid är en flugfiskets sakristia, en våt dröm för flugfiskande fetischister – rullar, spön, böcker, tidningar, flugor, fångstjournaler, uppstoppade havsöringar och prydnadsföremål fyller rummet och ger det karaktären av ett museum om flugfiske.

Här huserade Göran Ulfsparres pappa, Gustaf Ulfsparre, ryttmästaren, och rummet ser fortfarande ut som det gjorde under legendens levnad. Göran och Mona förfogar över en våning, resten disponerar släkten som ofta kommer till Em på besök. Godset hamnade i släktens ägo sedan Fredrika Katarina Strömfeldt, änka efter Johan Abrahamsson Ulfsparre gift om sig med chefen för Kalmar regemente, Ludvig Fahlström. Han dog barnlös 1759 och hans begravningsvapen hänger fortfarande i hallen.

När Gustaf Johansson Ulfsparre ärvde godset efter sin styvfar, fanns inte den herrgårdsbyggnad vi ser idag. Den brändes ner på 1600-talet av krigslystna danskar, och byggdes upp igen först i början av 1800-talet.En brokiga historia till trots så är det invånarna under ytan som platsen blivit mest känd för. Varje höst kämpar världens grövsta havsöringar mot ström och forsnackar för att leka på åns bädd av grus. Den ovanligt höga näringshalten har gett Emån världens största havsöring och gjort den till ett eldorado för flugfiskare från hela världen.

Göran tar mig med på en spänstig promenad utmed den på en och samma gång både anonyma och världsberömda ån. Öringens yngel, smolten stannar oftast bara ett år i ån. Då har de redan hunnit växa till sig så pass att de kan ge sig ut i havet och äta sig feta på sill. I andra åar dröjer det tre-fyra år innan smolten ätit upp sig tillräckligt för att kunna lämna barnkammaren och jaga i havets stim av strömming. Av de goda tillväxtmöjligheterna har Emåöringen fått sin karaktäristiska form; grov över ryggen men förhållandevis kort. Ett muskelpaket av sällan skådat slag som gör sig alldeles utmärkt på faten. Ingen annan å, flod eller älv har eller har haft så många världsrekordnoteringar på havsöring som just Emån.

Det nu gällande rekordet noterades i september 1993.Det var i Island Pool det hände, på en udde kallad Old Mans Place, för det är så lätt att fiska därifrån. Lennart Westerlund trodde han fått bottennapp. Han gjorde sig beredd att dra av tafsen när öringen började röra på sig. Han var alldeles ensam. Hans kompisar stod på den andra sidan, så han fick ta upp den själv. När han såg hur stor den var såg gick han ut i vattnet och drillade fisken så att den hamnade mellan honom och stranden. Sedan tog han den i armarna och skyfflade upp den på land.

Göran skrattar åt minnet.  Kanske också åt metoden. Han vet att man är beredd att gå långt för att slippa nesan av att förlora duellen. För det är som han säger: – När den släpper – då är det svårt att bara lyfta på hatten. Öringen vägde förresten 15,3 kilo och har prytt omslaget på flugfiskemagasin världen över.

Göran Ulfsparre har själv upplevt den där känslan av nervös hopplöshet som följer på ett tungt hugg. Och han kan skriva under på att man är beredd att göra mycket för att besegra motståndaren. Till och med bada, även om det finns gränser.
Den största öring han fångat tog han uppe vid landsvägsbron. Den vägde nio kilo. Han hade lång lina när den högg och den lyckades ta sig ner för en forsnacke. Positionerna var låsta. Han kunde inte följa efter den dit, inte utan att simma en bit. Valet stod mellan att bada eller att försöka få den uppför forsen igen. Men om han pressade den för hårt skulle grejorna brista.
– Jag var beredd att simma, men det som avgjorde saken var att jag hade en kamera i fickan. Så jag satte press på den – och den följde med.
– Det viktiga är att man har samma tryck på den hela tiden. Alla ryck eller slackor gör att kroken kan lossna. När de hoppar är det förstås svårt. Men jag lärde mig av pappa att sänka spöspetsen. De hoppar ändå, men de hoppar inte så högt.
– Annars är jag inte någon så där riktigt skicklig fiskare. Jag vet var i ån de står men jag brukar väl inte få mer än en fem-sex fiskar varje år.

Det var för dessa gäckande öringars skull som Walter H Barret kom till Em den där augustidagen 1926 i sällskap med Theodor Anckarkrona, fideikommissarien på Boserups gods i Skåne. Anckarkrona var god vän med Gustaf Ulfsparre, Görans pappa, och det föll sig naturligt för Anckarkrona att introducera sin engelske vän. Barret var nämligen i Sverige för att på uppdrag av svenska regeringen, undersöka om det skulle gå att ”sälja” svenskt fiske till engelsmännen.

I England hade sportfiske i allmänhet men flugfiske i synnerhet, mycket hög status såsom varande en av de Stora Konsterna. I Sverige var fiske under långt tid betraktat som en syssla för klent bemedlade, ekonomiskt såväl som å huvudets och fysikens vägnar. Det var en spännande hobby blott för barfotabarn och senildementa åldringar och utövarna betraktades med en blandning av ringaktning och medlidande. Definitionen på ett metspö löd på 1800-talet ungefär som följer: ett instrument med en metmask i ena ändan och en latmask i andra ändan.

Samuel Thomassson Schultze gjorde sig till träffsäker tolk för den allmänna opinionen om mete i Den Swenske Fiskaren som utkom 1776: »I sig själv är det ett arbete eller göromål allenast för gammalt, överlevnat och svagt folk, som ej äro dugliga till något svårt och mödosamt arbete… om dugligt arbetsfolk därtill skulle hållas, så torde det icke löna mödan.«

I England åtnjöt sporten betydligt högre anseende, kanske för att den var populär i de högre samhällsskikten. Man skulle till och med kunna säga att sportfiske var en syssla förbehållen den burgna överklassen – de ägde inte bara marken utan också vattnet och därmed fiskerätten. Framförallt hade de, i kraft av sitt ekonomiska oberoende, tid att ägna sig åt fisket som en spännande sport. Fattigt folk kunde inte kosta på sig att utmana fisken sportsligt. För dem handlade fiske om att mätta hungriga munnar samt att undgå att bli upptäckta då de tjuvfiskade.
Sportfiskets engelska rötter kan spåras åtminstone tillbaka till 1496, då abbedissan Dame Julia Berner utgav A Treatyse of Fysshynge wyth an Angle. Det var en sammanfattning av den tidens samlade visdom om flugfiske och kom senare att ingå som ett kapitel i Book of St Albains – en bok om de stora, sköna konsterna såsom heraldik och jakt. Framförallt var det flugfiske som uppbar status som sportsligt fiske. Det kräver nämligen en stor portion skicklighet av sin utövare. Metaren kan förlita sig till turen och slantroddarn till slumpen – men flugfiskaren har bara sig själv att klandra om han blir utan byte. Han måste veta vilka insekter fisken äter, han ska kunna göra imitationer av dessa och sedan, med ett snyggt kast, presentera flugan för fisken.

Att finna fisken är en konst för sig. Själva hemligheten med flugfiskets storhet är sportsligheten; man utmanar fiskens intelligens – man drar inte fördel av dess brist på densamma. Det är en fiskets schackspel där eftertanke och kunskap i kombination gör fisken matt. Det går inte att skylla en tom fiskekorg på otur. Därför blir den fyllda korgens tillfredsställelse än högre. De misslyckanden och svårigheter som utövaren ideligen konfronteras med, väcker inte bara förtvivlan utan också frågor som sällan belönas med glasklara svar.
Runt flugfiskets gåtfulla kärna har vuxit en närmast ogenomtränglig väv av kontemplation, intuition, mystik, estetik, ritualer och etik. Denna mixtur av vetenskap och konstnärlighet har alstrat en filosofi av närmast religiös karaktär. De som sett Robert Redfords ”Där floden flyter fram” har snuddat vid den. De som närmar sig sporten mer, brukar bli lika förbehållslöst absorberade av denna konst, som Brad Pitt blev i nämnda film. Är flugfiskaren sedan kulinariskt omdömesgill, vilket ofta är fallet, så innebär det en slags kröning av ens intresse, ty flugfiske är oftast riktat efter lax och öring, vars röda muskler inte bara är de ojämförligt mest kamplystna, utan också de mest välsmakande.

Walter H Barrett var en omvittnat god representant för den klassiska skolans flugfiskare och efter hans besök på Em 1926 skulle inget bli sig likt mer. Han var inte den förste engelsman som fiskat vid svenska vatten – han var inte ens den förste engelsman att fiska vid Em – men han är en av dem vars besök här har varit av oomtvistligt störst värde för flugfiskets utveckling i landet. Emån var jungfrulig mark för en flugfiskare. Så Barretts första dagar vid ån var trevande. Han experimenterade med olika flugor och insåg snart att de praktfulla, överdressade exemplar han haft sån framgång med i Wales och England, inte alls fungerade i Emån.

Så middagstimmarna ägnade Barrett åt att försöka finna formeln till framgång. Han experimenterade med flugornas material, färg, utseende och storlek. Det han skapade där vid bindstädet är en flugfiskehistoria. Barrets Supper Fly antyder vilken tid på dygnet den föddes och hans Wye Bug Em och Em Durham är mönster som binds och används än idag.
Efter tre dagar landade Barret sin första Emå-öring. När hans tio utmätta dagar var till ända, stod det fullkomligt klart för honom att han hade fiskat i ett vatten av sensationell art. Då var han sju öringars baneman.

Om man bläddrar i praktverket Sportfiske i Sverige 1940, förstår man att fisket på Em redan tidigare hade en viss internationell ryktbarhet bland sportfiskare. I en av bokens retrospektiva artiklar skriver Gustaf Ulfsparre själv om fisket. Texten illustreras med foton tagna under detta seklets första decennier. Med behärskad stolthet poserar namn som direktör Tranchel, kammarherre Wernstedt, baron von Reischach, prins Axel av Danmark, admiral Campbell, prins Michel Sturdza av Rumänien och greve Robert Douglas med sina enorma fångster.

Det var namn som gav eko bland bönderna i bygden och vissa dagar var trängseln av nyfikna så stor runt ån, att krokarna fastnade i publiken vid bakkasten. Fisket på Em var en folkfest. Med Barrett spreds ryktet om detta vatten med blixtens hastighet till det land där flugfiskets vagga stått. Några av hans prominentare vänner följde med honom och fisket vid Em präglades snart av konservativ anglosaxisk estetik. Den krävde mycket av utövaren och de svenska, i det här sammanhanget noviser, som ibland syntes utmed åkanten, infriade inte alltid de förväntningar som de engelska gentlemännen ställde på medlemmar i dunkrokens brödraskap.
Det berättas om den svenske fiskaren som fick ett tungt hugg och insåg att han saknade kunnande och förmåga att besegra motståndaren. När Greve Hamilton kom promenerande förbi, föll han till föga för svenskens förtvivlade: ”Help! Help!”. Hamilton kom till undsättning, hjälpte honom att drilla och landa fisken, och sa sedan med en röst syrlig av spydighet: ”Klarar du av att döda den själv?”

Gustaf Ulfsparre organiserade sportfisket 1924. Han satte stopp för det yrkesmässiga fisket genom att stänga laxfällorna; han organiserade verksamheten, och döpte poolerna efter karaktär och, enligt engelsk tradition, efter namnkunniga gäster. Än idag heter två av poolerna Barrett Pool och Anckarkrona Pool som en påminnelse om och en hyllning till flugfiskets pionjärer.
Men även legender begår omtumlande misstag. En historia som lever kvar från detta år handlar om när Barret vadade i Island Pool. Gustaf Ulfsparre, som kände djuphålorna i sitt vatten väl, fick syn på honom och ropade ut en varning: ”You can’t go any further!” Barret uppfattade Gustafs varning som en vänlig uppmaning: ”You can go a yard further”. Han lydde och försvann sekunden senare under den svarta ytan. Han lyckades emellertid, genom att använda spöet som paddel, ta sig in till stranden igen.
Året efter, 1929, tog han revansch genom att landa 17 öringar varav en visade sig vara den tyngsta som dittills fångats på flugspö. Den vägde 12,3 kilo. Året därpå tog han ännu en bjässe på 12,8 kilo. Han skulle komma att återvända varje år fram till 1931, då han insjuknade och överlät sitt ”spö” på Anthony Crossley, ledamot i brittiska parlamentet.
Anthony Crossley är kanske den skickligaste flugfiskare som någonsin fiskat på Em, tillika en väldigt gladlynt person. Göran Ulfsparre minns honom fortfarande. Han har kvar den segelbåt han fick av Crossley året innan han dog. Crossley hade följt med som Barrets gäst några år tidigare och hyste även han en djup kärlek till ån. Vad han inte visste då var att denna kärlek några år senare skulle bli hans död. Crossley ”försvann” 1939 då han var på väg i ett litet sportplan till Em. Han återfanns aldrig. Men ena hörnet i Anckarkrona Pool fick hans namn – Crossley Corner.

I dag är alla de som fiskade på Em under denna klassiska era borta, men minnet av dem lever kvar. Många av dem efterlämnade litterära skildringar om ett fiske som hänför läsare än idag.
Crossley introducerade laxfiske med flytande lina – en revolution för den tidens esteter – och sina erfarenheter redogör han för i ”The Floating Line for Salmon and Seatrout”. Andra författande prominenser var britterna Roy Beddington, J.D. Greenway, John Rennie och fransmannen Charles Ritz, hotellkungen.
Även en och annan svensk har gjort sig och Em bemärkta i litteraturen. Nils Brandbeck, officer på I1, var stadig gäst på Em under många år. En dag när de satt samlade berättade han att han skulle skriva sina fiskememoarer. En göteborgare – vad annars – kommenterade tillkännagivandet: ”Vad ska den heta? Fyrtio år bakom flötet, eller?” – Boken finns, berättar Göran, men det tog lite tid att skriva den. Så den heter ”Femtio år bakom flötet”.
Spåren av de här männens spösvingande lever kvar än idag, inte bara i bokform utan också som flugmönster som fortfarande frestar öringen.Och kanske var det någon av dessa män som till Em hade med sig den dyrgrip, som Göran Ulfsparre vördsamt plockar fram ur ett skåp i herrgårdens fiskerum; en brun träbox tillverkad av House of Hardy. Inuti sitter ett hundratal laxflugor. Inte originalen, dem har Göran Ulfsprre ramat in och satt upp på väggen. – Vilket vackert hantverk, vad? säger han och syftar lika mycket på boxen som flugorna.

Det finns över 40.000 olika flugmönster. Flugfiskare tillskriver ofta dessa variationer närmast övernaturliga egenskaper.
– Det är lustigt det där, menar Göran, men ibland kan det stå femton personer vid ån och ingen får fisk utom en – och han kan få flera stycken. Om det beror på flugan eller på om killen fiskar på ett speciellt sätt, vet man inte, snarare det sistnämnda tror jag.
– Men jag vet att storleken på flugan har stor betydelse. När det är kallt och mörkt ska det vara stora flugor. När det är solklart och varmt ska det vara små flugor. Vid solsken går ljusare flugor bättre än mörka, och är det mörkt är mörkare flugor mer framgångsrika. Sådana grundregler tror jag på.
– Sedan tror jag att olika vattendrag behöver olika färger på flugorna. I Emån är vattnet humusfärgat, och det har visat sig att svart, rött och gult är de färger som gäller. Roy Beddington är upphovsman till en av de mest framgångsrika flugorna någonsin i Emån. Den heter Kräfta Fly och föddes efter ett kräftkalas i augusti 1938. Eller som Beddington själv uttrycker det i sin bok To be a Fisherman; ”too much Schnapps and an over-liberal supply of Swedish punch”. Han fortsätter sin redogörelse för omständigheterna: ”…a fly which i made with unsteady hands, a mind fuddled with alcohol”.
Samma natt smög Beddington på vingliga knän genom mörkret ner till ån. Han landade två havsöringar, båda över drömgränsen som går vid 10 kilo! Dagen efter, hans sista dag vid Emån, fiskade han i Sea Pool. Hugget kom långt ute i ån och öringen höll på att helt tömma Beddingtons rulle på lina. Själv hävdade Beddington att den var på väg till Finland. Men han lyckades vända den och den visade sig väga 12 kilo blankt. Några dagar senare fiskade Gavin Clegg med samma skapelse och landade en oöverträffad svit om tre öringar: 13,2, 11,6 och 11,2 kilo. Den förstnämnda öringen blev ett svårslaget världsrekord.
J. D. Greenway hette en annan av de brittiska profilerna vid Em under åren -37 till -52. Han var diplomat och en mycket speciell man, med en närmast besinningslös kärlek till flugfiske. En gång klädde han på sig fiskemunderingen redan på planet från England för att, som han sade, undvika övervikt i bagaget.
Det måste ha varit en surrealistisk syn att skåda denne diplomat kliva av planet. Surrealistiskt är också namnet på den fluga som han skapade för fisket i Em: Moonlight on Mrs Higginbotham. Det sägs komma från en engelsk karikatyrfigur, andra hävdar att Higginbotham var namnet på Greenways spö.
En klassiker bland mönster är också Bacchus som fick sitt namn efter den tax som Gustaf Ulfsparre gick på med saxen, och vars päls han använde som vinge. (En fluga med likartad bakgrund men betydligt modernare, är Ali Baba. Ali Baba är namnet på Görans labrador, en sällskapssjuk pjäs vars svans ansades och blev vinge på en fluga. Den visade sig vara mumma för havsöringen om höstarna).

Under dessa år skrevs svensk flugfiskehistoria. Det fiskades med stil, elegans och konstnärlig passion som på ingen annan plats i Sverige. Epoken tog slut när andra världskriget bröt ut. Det Gustaf Ulfsparre skapade vid Em gjorde honom till en legend bland flugfiskare. Han var en mycket auktoritär man med bestämda åsikter som vigde sitt liv åt att skydda Emåns öring. Han har slagits mot kraftverksutbyggnader och fabriksutsläpp med en frenesi utan vilken ån troligen inte hade överlevt utan gått samma katastrofala öde till mötes som Lagan, Skeen och Bågede. När de värsta föroreningarna hade upphört på 60-talet tog Gustaf itu med att rensa upp på bottnen. Enån var då igenslammad på flera ställen men med en grävmaskin lyckades man frilägga bottnarna. Det renderade honom Vetenskapsakademiens Heidenstamsmedalj.

Gustafs kamp har gått i arv till Göran Ulfsparre, som även han fått utstå prövningar.
– Det är konstigt det där, suckar han. Det är alltid någon som vill hitta på dumheter med ån. Hela tiden.
Göran Ulfsparre är uppvuxen i en miljö som genomsyrats av miljöförnuft och eko-etik. Långt innan miljörörelsen drog igång utkämpade Göran och Gustaf många bittra strider mot exploatörer som hotade livet i Emån. Det var batterifabriken i Emåkvillen som släppte ut tungmetall och det har varit Sydkraft som i början av 1980-talet hade expansionistiska planer. Just nu arbetar han för att öppna laxtrappor i dammarna inåt landet. Om det lyckas får öringen fler lekplatser och stammen kan växa ytterligare.
Tidigare satte Sydkraft enligt vattendom ut odlade smolt som kompensation för att de anlade ett vandringshinder och skar av vägen till lekområden, men det var ett gravt brott mot naturen att göra så visade det sig. När öringen leker naturligt är det bara de största och starkaste som ”kommer till skott”. När man däremot håvar fisk och kramar den på rom, innebär det att man bygger stammen på genmaterial som inte är godtyckligt utvalt och inte förstklassigt. Sjukdomar uppstår och öringbeståndet, vars gener går tusentals år tillbaka i tiden, degenereras.
Idag sägs nio av tio laxhonor i Östersjön vara sterila. Och bara en tiondel av laxen i samma innanhav är frukten av en naturlig reproduktion. Troligen har siffrorna ett samband. Så det bästa för åns öringar vore om det byggdes en trappa.
– Men Sydkraft vägrar, säger Göran. De vill inte släppa till vatten i trapporna.
– Ännu, tillägger han.

Långt ifrån alla åar har haft så goda beskyddare som Emån, vilket medfört att det idag finns jämförelsevis få lax- och öringförande vatten – även om många håller på att återhämta sig som en följd av att svensk industri förlorat i konkurrenskraft. Industriutsläpp har massakrerat många fina lax- och öringbestånd, men nu läggs de ner och utsläppen upphör eller renas.
Vattendragen hämtar sig kvickt. Det är märkligt. Det är nästan som om de vore självläkande. Men det är inte säkert att den gamla öringen hittar tillbaka utan att den får hjälp. Därefter är den ju fin på det sättet att den söker sig tillbaka varje år och sen sköter den leken själv – om man återställer bottnarna. Bara den får lite hjälp att komma förbi hindren.
Men ännu har fisken bara återerövrat ett fåtal av de bäckar den en gång levde i. Samtidigt har flugfisket blivit oerhört populärt, ja, snudd på trendigt vilket i sin tur medfört att priserna på exklusiva laxförande vatten skjutit i höjden. I de bästa norska älvarna är det bara de mer välbesuttna flugfiskarna som kan skaffa sig tillträde, resten får hålla till godo med put-and-take-vattnens regnbåge.
I dessa vatten häller man i portionsfärdig fisk som odlats i bassänger. Fisken reproducerar sig inte, sjön får fyllas på med nya portionsbitar när den gamla är uppdragen. Det är ett konstlat fiske skapat för att tysta den sportfiskande underklass som inte har råd att hyra norska laxälvar för svindlande summor.
På Em är det förhållandevis billigt att fiska: 400 kronor om dagen. Vill man hyra en stuga med utrustning för självhushåll kostar det 150 kronor per dygn. Det kan jämföras med de dyraste norska älvarna som betingar uppemot 90.000 kronor för en vecka!
– Det har blivit ena fruktansvärda priser. Vi anses ju vara billiga här, men jag tycker man ska hålla priserna på en rimlig nivå. Det finns ett egenvärde i att vem som helst ska kunna fiska här. Här är många som är vanliga löntagare med medelmåttiga löner. Det finns dom som är villiga att hosta upp de fruktansvärda summor Göran Ulfsparre nämner, för att komma i åtnjutande av ett arrende av Emån. Göran vägrar styvnackat. Han diskuterar inte ens med de potentiella exploatörerna. Han betraktar inte laxen som sin egen egendom utan som något som tillhör naturen och framtiden. Görans uppgift är att förvalta detta pund tills nästa generation är beredd att ta över:
– Här ska fiskas havsöring tills nästa istid, säger han och på hans röst hör jag att det inte är en förhoppning, det är inte ens en målsättning. Det är oundvikligen bara så. Han är orubblig och jag förstår att han är beredd att gå långt, mycket långt, för att försvara Emåns unika bestånd av öring.
– Det är många som är ute efter att göra pengar på ån. Jag får ofta propåer från företag och privatpersoner som vill komma åt den. Det är hela tiden krafter igång och de har visat sig vara beredda att betala väldiga summor, så visst skulle det gå att göra sig en hacka. Men det är inte aktuellt. Vi är inte intresserade av de stora klippen.
– Vi har de jämna inkomster vi behöver för att hålla fisket i ån igång. För Göran är det viktigare att behålla kontrollen över fisket. Se till så att den fisk som fångas, tas med sportsmannamässiga metoder. – Det kan ju bli rena rovfisket annars. Idag vet jag vilka som är här och fiskar. Jag känner alla personligen, det blir ju så. Det händer ibland att det kommer någon ny men då får man följa med honom och hjälpa honom till rätta.
Det är oerhört svårt att få en plats vid ån med tanke på att höst- och vårsäsongen tillsammans varar blott fyra månader och att man av hänsyn till öringens överlevnad tar in högst 15 fiskare per dag. Aldrig mer – trots att fisket sträcker sig c:a tre kilometer in i landet.
– Vi är noga med det, berättar göran Ulfsparre. Det blir trivsammare att fiska om det inte är för många runt ån. Det innebär ju att du alltid kan hitta en ledig plats att fiska på. Och det visar sig att samma människor som har vassa armbågar i Mörrum, lägger av med det här. Det behövs inte på Em. De som en gång varit här, kommer nästan alltid tillbaka. År efter år. Först när någon faller ifrån tas ett nytt namn in, inte sällan på rekommendation av någon annan gäst.
För nykomlingarna är det upp till bevis. Missköter du dig, körs du på porten. Obarmhärtligen. Så det gäller att ta reda på vilka regler som gäller. – Det är ju därför som det är bra att ha enskilda gäster som fiskare i stället för att arrendera ut vattnet. Nu kan jag se till att de som inte sköter sig, inte kommer tillbaka nästa år.

Många regler kan tyckas självklara, andra är sprungna ur flydda tiders traditioner och mer svårbegripliga. Till sistnämnda kategori hör att en del av ån inte får fiskas före klockan tio på förmiddagen. – Det är för att de gäster som vill sova lite längre på morgnarna, också ska få chansen att fiska på en orörd sträcka. Många som kommer hit är ju lediga och vill kanske sova över någon timme, förklarar Göran.
Ett oförlåtligt etikettsbrott begår de som ryckfiskar; d.v.s. de som försöker gissa sig till var fisken står och därefter försöker driva in kroken i fiskens kropp med ett ryck. Det är djupt osportsligt. Rena blasfemin. – Det finns de som håller på med det där. Det är inte många, men det händer och det accepterar vi inte. Det kan ju ibland hända att en fisk blir felkrokad men då ska den sättas tillbaka. Den har ju inte själv valt att ta flugan och det är ju det som är själva grunden i flugfisket: att förmå fisken att hugga på den fluga man serverar den!
Andra irritationsmoment är folk som ockuperar bra platser i timmar. Flugfiskets kutym bjuder att man fiskar över en pool och därefter lämnar platsen.
– Det finns risker med folk som bär sig åt sådär. Det har ju visat sig inte minst i Mörrum, att det blir väldigt dålig stämning om såna där busar får hålla på. Det har ju varit rätt bråkigt där stundtals. Charmen med fisket försvinner och då har du förlorat det viktigaste.

Till de mer självklara hör att man alltid, av respekt och kärlek till fisken och fisket, sätter tillbaka en lekmogen hona. Det är ett oerhört etikettsbrott att behålla en sådan fisk. Likaså sätter man tillbaka en utlekt lax – den är ändå värdelös som matfisk. Detta är förresten en av de stora, gastronomiskt betingade skillnaderna mellan lax och havsöring. Laxen tar det här med lek på blodigt allvar. De ger allt under själva akten och dukar inte sällan under efteråt. Stilla havslaxarna dör nästan alltid, men förhållandevis många Östersjölaxar överlever vid en jämförelse. De som överlever är ändå odugliga på faten. Det feta kött de skaffat sig under sina år i havet, är förbränt och de fortsätter på den anorektiska banan tills de når havet igen. De är alltså i mycket dålig kondition.
Havsöringen däremot äter nästan omedelbart upp sig. Det innebär att de fiskar som står i ån över vintern är både välmatade och starka.
– Redan i mars-april, när den går ut, är den i väldigt fin kondition, säger Göran Ulfsparre. Det är ju därför det är så fint att ha vårfiske på havsöring.

Vi går ner mot mynningen, oset som det heter på småländska. På vägen tittar vi in i rökhuset. En sexkantig byggnad bakom vars röda väggar fångsterna kallröks.
– Den kallrökta havsöring tycker jag är godast, säger Göran. Varmrökt är också gott men kallrökt är snäppet bättre. Vi rökte 90 sidor för ett par år sedan.
I huset finns en eldstad och ovanför den brädhyllor. Det eldas med alved – inget annat duger – och hyllorna är placerade på ett avstånd från elden att temperaturen aldrig överstiger 30 grader.
– Man filéar fisken och saltar den förstås. Sedan ligger den i två dygn i 28 gradig värme. Det är idealet. Det kan vara kallare, det gör inget, det tar bara lite längre tid, men det får aldrig bli varmare än 30 grader. Annars blir den kokta fisken stekt. Att öringen ligger i generös rumstemperatur i flera dagar skämmer den inte.
– Det är samma sak med havsöring som med fint vilt. Köttet blir bara bättre om det får ligga några dagar, berättar Göran.

Nere vid oset, Sea Pool, blickar vi ut över fjärden. Där inte skärgårdsöarna närmast oss skymmer sikten, skymtar vi denna klara februaridag Öland som en knagglig linje vid horisonten och litet mer norrut avtecknar sig konturerna av Blå Jungfrun.
– Häxornas ö, säger Göran Ulfsparre och ett leende spelar i mungiporna. Dit flyger de på sina kvastar på skärtorsdagen.
Innan vi skiljs, visar Göran det skjul som fiskarna samlas i vid kyligare väderlek. På väggarna hänger bilder av rekordfiskar. Lyckliga flugfiskare. Och mindre lyckliga flugfiskare. En av männen på bilden har en stor laxfluga hängande i ett hudveck under ögat.
– Han kom och knackade på och frågade om jag hade en tång. Han ville att jag skulle knipsa av kroken, så han kunde dra ut den. Men det vågade jag inte. Hans fru var kirurg men han tyckte inte han hade tid att gå bort till henne.
– Kan du tänka dig, va? Ja, historierna är många, fler än vad som ryms att berätta i en tidning.

Och allt detta bara för att en engelsman vid namn Walter H Barret kom på besök till en å i Småland en sensommardag 1926 …

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.