Hon avskyr röster i radio på morgonen. Om det inte är hon själv som pratar förstås. Själv vaknar Annika Lantz helst av en kyss.
Allvarligt talat: det är nog få som längtar efter att höra Annika Lantz röst på morgonen. Inte för att hon har jobbig röst eller tråkiga vitsar. Utan för att det betyder att natten, och sömnen, är slut. Hundratusentals svenskar hör henne det första de vaknar. Du vet troligen redan hur hon låter. Hon pratar och stimmar i bakgrunden medan vi borstar tänder, kokar gröt, brer smörgåsar, duschar, klär på barn och kör bil till jobbet. Och när de flesta svenskar börjar arbeta, då slutar Annika Lantz. Hon äter frukost mitt i natten och lägger sig efter Rapport med väder.Hon låter glad. Och så pratar hon nästan lika snabbt som Lasse Granqvist när Peter Forsberg glider över offensiva blå. Det är inte alla som gillar det. Eftersom morgonradio är en angelägen sak för många, så är det ingen som direkt drar sig för att vädra ett eventuellt missnöje. Utan krusiduller.
– Jag fick ett sånt brev idag. Det var nån som undrade hur fan man kunde släppa in någon som jag i studion: ”håll henne borta från micken”. Jag blir jätteledsen av sånt. Jag vill att det ska vara bra och roligt. Och så får man sånt tillbaka. Det känns. Jag gör ju radio för att jag vill underhålla.
– Under mina år på Kvällspasset fick jag aldrig en enda negativ reaktion. Men jag kan nästan förstå dem som tycker att jag är jobbig. Jag tycker själv det är jobbigt att höra högljudda röster i radio på morgonen. Jag tycker P1 är bäst!
Annika Lantz började babbla i studentradion 1991 och sedan dess har hon snackat sig fram. Mest för att hon tycker det är kul. Hon är inte som Tengby och Kadefors, som ville väcka, oroa och förarga. Annika drivs mer av lusten att prata och viljan att behaga. Att Tengby och Kadefors blev firade som stora stjärnor är inget som pressar.
– Jag svårt se mig själv som en stor radiostjärna. Ett morgonprogram har flest lyssnare av alla program. Då tycker jag att man ska ha den bästa programledaren man kan hitta. Och jag kan inte riktigt identifiera mig med det – att vara den som är mest lämpad av alla.
– Fast ibland tänker jag att ”vad finns det välja på?” Jag kanske är helt rätt för det här jobbet. Om nu cheferna på radion tror att jag kan göra ett bra morgonprogram så får jag lita på det. Det var ju de som ville det här. Själv trivdes jag jättebra på Kvällspasset.Hon säger att hon aldrig sagt något hon ångrar eller ”gjort bort sig” i sändning:
– Nej, jag kan faktiskt inte komma på något. Märkligt egentligen … det är ju ett tecken på rädsla! Jag har hört ända sedan jag började att man ska vara personlig men inte privat. Jag har aldrig förstått var den gränsen går. Jag pratar extremt mycket om mig själv och om vad som händer i mitt liv. Men det är förberedda texter. Om jag bara pratade fritt skulle det kanske bli pinsamt.Men att prata i radio är en sak. Att prata med ELLE en helt annan:
– Jag gick runt och frågade folk i huset vad de tyckte jag skulle göra. Jag vet inte om jag vill bli känd. Radio är perfekt på det sättet: man får utlopp för sin exhibitionism samtidigt som ingen känner igen en.
– Jag har alltid varit fascinerad av folk som pratar i radio. Man tror att de är mycket snyggare än vad de verkligen är. Vad gäller mig kan de gärna få fortsätta att tro det.
Av Tommy Jeppsson för ELLE 1997.