Hon kommer släntrande till vårt möte klädd i en blus från Bill Tornay, ett par sammetsbyxor från Filippa K och ett par skor från Prada. Över ena armen bär hon en jacka från BB One. Och på axeln hänger en läderväska från Prada.
Jo, visst är det hon. Titiyo – Sveriges bäst klädda kvinna 1998.
Som om hon klivit rakt ut ur ELLE.
Hon är nog allra stoltast över väskan. Den köpte hon häromdagen, trots att hennes kompis himlade med ögonen när hon såg prislappen.
– Hon förbjöd mig nästan att köpa den. Men den är ju så fin. Den är värd sina pengar, säger Tityo.
Hennes revisor – en tapper kvinna – är inte av samma åsikt, tillägger hon senare. Då sitter vi på en asiatisk restaurang på Rörstrandsgatan i Stockholm för att diskutera stil, smak och kläder.
Framförallt hennes egen stil. Det är en bra dag att träffa Tityo. I tidningarna rapporteras det att hennes pojkvän, Jonas Åkerlund, tagit storslam på MTV:s prisutdelning till årets bästa videor, bland andra för Madonnas Ray of light. Och själv har Titiyo alltså blivit framröstad till Sveriges mest välklädda. ELLEs läsare har använt sig av alla i sammanhanget förekommande superlativer: ”cool & kvinnlig” tyckte en. ”Sportigt, romantiskt, lekfullt, elegant, klassiskt & trendigt med en avundsvär stilsäker charm” tyckte en annan.
”Passar i både eleganta aftonklänningar och i slitna jeans med en top”, skrev en tredje.
Hur känns det att vara Sverige bäst klädda kvinna?
– Chockerande! Jag blev ärligt talat väldigt förvånad och undrade ”varför då?”. Jag hade hade sett att det var något på gång i ELLE och att jag var nominerad. Men sedan släppte jag det – jag trodde inte att jag skulle vara aktuell.
Men du klär dig ju väldigt snyggt?
– Ja, men jag trodde inte att folk hade uppmärksammat det. Och att jag skulle klä mig finast av alla flickor i Sverige – det hade jag aldrig kunnat förställa mig.
Det är ju därför man klär sig bra, för att folk ska uppmärksamma det?
– Ja, men grejen är att jag aldrig varit speciellt insatt i märken och kläder. Jag har aldrig haft råd att köpa de kläder jag tycker är sådär fantastiska. Jag har fått lägga band på mig. Det är först under det sista året som jag tyckt att jag haft råd att gå på NK och köpa de kläder jag tycker är fina. Jag tror i alla fall att jag har råd att handla. Min revisor hävdar att jag inte har det.
Du får väl släppa skivor lite oftare.
– Ja, jag får göra det. Det var ju en period när jag inte spelade in skivor och inte jobbade så mycket. Jag bara slösade pengar. Eller slösade … jag betalade hyran. Då kunde jag ju inte göra sådana inköp som jag gör nu.
– Man går in i en annan typ av sinnestillstånd. Man är tvungen att acceptera det. Man vänjer sig snabbt vid att kunna köpa det man vill ha. Och man vänjer sig mindre snabbt vid att inte kunna handla.
Man kan ju gå i affärer som inte är så dyra?
– Ja, men jag är inte så bra på det. Jag har en kompis som heter Marimba. Hon har den där förmågan att hitta second hand-kläder som är jättefina. Christian Falk har också den förmågan. Den har absolut inte jag.
Du har däremot förmågan att glassa in på NK och dunka kreditkortet i disken?
– Ja, och det är ju inte speciellt svårt. Men det handlar också om förmågan att kunna kombinera. Finns det en top, en kjol och jacka i samma set så köper man helst inte hela setet utan bara en grej. Sedan kombinerar man det med något annat.
Och det är du bra på?
– Jag har börjat lära mig det där. Jag har inte varit så bra på det. Nu köper jag inte ett helt set längre men det gjorde jag tidigare.
Varför är det så kul med kläder?
– För mig handlar det om att göra små ”statements”. Jag inbillar mig att folk kanske kan se hur jag känner mig eller får en ”approach” i mina kläder. Om jag ska gå på en fest som är väldigt glamourös och där alla har högklackat, så kan jag klä mig väldigt snyggt men kanske kombinera klänningen med ett par jympaskor. För att visa att man ”inte går med på er glamour”. Eller att man gör tvärtom: om man ska gå på någon sluskig Bajen-fest på Söder – då kan det vara kul att glida in i något jättedyrt.
– Men jag tycker inte om att vara dyr hela vägen. Jag vill inte vara varken det ena eller det andra. Jag vill ha balans.
Du jobbar på att inte smälta in utan vill bryta mot mängden?
– Ja, men inte för mycket. Jag vill inte vara fel klädd och jag vill inte att det ska vara alltför demonstrativt. Jag är inte den demonstrativa typen – punktypen.
Du var aldrig punkare?
– Nej. Men rockbrud har jag varit.
Hur såg du ut då?
– Ja, hur såg jag ut? Jag tror jag hade Levis-jeans och Stan Smith-skor. Det var rätt mycket pumps också tror jag. Jag hade inget nitbälte men det hade pojkvännen.
Har du någonsin kommit felklädd till en fest?
– Helt fel, nej. Sådana risker tar jag inte. Jag ser till så att jag hamnar någorlunda rätt. Däremot har jag sagt till min polare att ”jag känner mig fel, ska jag åka hem och byta?”. Oftast får jag den känslan när jag klätt mig för fint. Jag känner att jag borde ha kommit i gympadojorna och ett par ”bagiga” byxor. Jag tycker det är väldigt obehagligt när alla är så där avspända och man själv går omkring i högklackat. Då känner man sig inte cool.
Är det viktigt klä sig rätt i ”dina kretsar”?
– Privat? Nej, man kan ha på sig vad som helst. Men ibland får man ryck och klär sig fint när man ska ha gäster. Men jag kan lika gärna stå där oduschad.
Men ni tjejer studerar gärna varandra noggrannt och noterar vad andra har på sig. Mycket mer än killar, tror jag?
– Ja, om man har en tjejmiddag och är tio stycken – då! Alltså, tjejer gör sig ju så fina för varandra. Det är något alldeles fantastiskt. Jag vet inte riktigt varför … Jag kan inte säga att det bara handlar om en konkurrensgrej. Det är vanligare att man får en komplimang från en tjej än från en kille. Killar bara stimmar förbi. Men är man tio tjejer är det kul att komma in när de säger ”Guuuud, vad fin du är”. Man blir extraglad för en sådan komplimang eftersom tjejer vet vad de snackar om.
– Hade man gått in på en fest för killar hade man kanske inte fått just den komplimangen …
Vilket är det första plagg du minns?
– Jag kommer ihåg att jag ställde till med enorm dramatik hemma när jag inte fick ett par Hollywood-jeans. Jag tror de såldes på Gul&Blå. Jag blev helt tokig när de sa att jag inte fick köpa så dyra jeans. Så när min mamma gick ut så tog jag en liten porslinskatt – som var min! – och la mig högst uppe i våningssängen. Sedan släppte jag den rakt ner i golvet så den gick i tusen bitar. Och när jag hörde att mamma kom hem så låtsades jag gråta. Jag tänkte att när hon hör hur ledsen jag är så får jag köpa jeansen. Då kommer hon att förstå att jag verkligen vill ha dem. Men vet du vad hon gjorde? Hon hämtade en sopkvast och en skyffel och ställde i mitt rum. Så jäkla taskigt!
– Jag fick de där jeansen senare. Och då började hela den där karusellen. När man hade jeansen skulle man ha t-shirten och sedan skulle man ha jackan …
Dina pappa är afrikan. Hade det någon influens på ditt sätt att klä dig?
– Ja, jag hade alltid afrikanska kläder eller mahjong-kläder. De satte på mig sådana här sydamerikanska toppluvor med öronsnibbar som kliade något fruktansvärt. Det var liksom hippievågen jag hade på mig.
Det var inte så att du kom till skolan och var helt fel?
– Det var jag säkert. De flesta barnen hade på sig byxor och skjorta medan jag hade på mig blommiga eller randiga mjukisbyxor. Jag ser ju på gamla bilder hur de klädde på mig, det var ju något alldeles fantastiskt. Min mormor var den enda som bejakade mitt behov av fina spetsklänningar. Jag älskade dem men min mamma gillade dem inte alls. Hon tyckte det var borgerligt.
Du blev inte retad på grund av dina kläder?
– Inte vad jag kommer ihåg. Det där började sättas igång i fyran-femman. Då åkte jag skateboard och rullskridskor och gick i benvärmare. Då hade jag själv börjat bestämma vad jag ville ha på mig. Min pappa var ju på turné nästan jämt och mamma var hemma med en liten, liten kassa som hon skulle hålla i. Så vi hade inte råd utan fick planera inköpen. Men när pappa kom hem öste han på eftersom han hade dåligt samvete: ”det är klart att du ska ha ett par benvärmare”. Det var mycket diskussioner om det där, minns jag.
Du har ju rest en del. Hur står sig svenskarnas stil internationellt?
– Bra. Den är fantastisk tycker jag. Framförallt är vi rena. Det är inte bara det att vi duschar utan kläderna är rena och fräscha. Det mesta ser ganska nytt ut. Åker man ut till en förort i London – folk är ju riktigt jävla skitiga alltså!
– En fördel med att vara i London är ju att man kan gå ner och köpa mjölk i träningsoverall och ingen bryr sig om hur man ser ut. Det gör folk i Stockholm. Man ser inte ut hur som helst när man visar sig ute.
Inte? Hur länge brukar du stå framför spegeln på morgonen?
– Innan jag går med Fermi till dagis? När jag bara ska lämna henne – tio minuter. Om jag ska gå på stan – en halvtimme, en timme kanske. Jag går inte ut som jag är, inte en chans.
Byter du kläder flera gånger på morgonen också?
– Nej, jag bestämmer mig för det redan kvällen innan. Jag bestämmer vad jag ska äta och vad jag ska ha på mig. Åtminstone om jag har bråttom. Har jag tid på mig spelar det ingen roll men annars …
Det verkar väldigt strukturerat?
– Nej, men jag är en obotlig tidsoptimist. Jag är nästan alltid sen.
Idag var du punktlig?
– Det bara blev så. Jag hade mycket tid på morgonen. Jag måste planera och tänka för att bli bara tio minuter försenad och inte en halvtimme.
Vad är det fulaste du vet?
– Jag skulle aldrig ta på mig ett par seglarskor! Säg inte att du …(tittar under bordet för att se vad ELLEs utsände går omkring i.) Nej, vilken tur. Slitna seglarskor som blir som tofflor – det är så fult. Speciellt killar som går omkring i såna och har korta, beiga strumpor till och kanske shorts och instoppad sliten t-shirt. Då får jag panik.
På tjejer då?
– Tjejer brukar vara ganska bra på att hålla sina skor i skick. Men jag skulle aldrig sätta på mig den där värsta formen av platåskor; sådana där klossar. Dem kan man ju inte gå i. Det ser schysst ut på scen men inte annars. Och jag har svårt för plagg som klämmer in kroppen. Tjejer som har pumps till exempel. Man vet ju att de klämmer ihop tårna. Likadant med de där behåarna som klämmer upp brösten under hakan. Det är inte naturligt. Då går man ju omkring som ett offer.
Jaha. Av det har jag ingen erfarenhet. Jag har däremot noterat att många flickor numera har brösten under hakan.
– Ja, väldigt många. Och unga är de också.
Byter du ofta stil?
– Nej, För några år sedan, vid tiden för första plattan, körde jag mer etnisk stil – afrikanskt, asiatiskt. Det gör jag inte längre. Så stil byter jag inte, bara kläder men inom samma stil. Jag har ju fyllt 31 och det är egentligen först nu som jag lärt mig vad jag gillar. Det händer inte längre att jag går och köper ett plagg jag sedan ångrar. Förut gjorde jag det jämt. Det är skönt att ha koll.
Visst är det kul att titta på de kläder man köpte när man var 20-25 år. Man tittar och tänker …
– …fy fan! (Skratt) Jag förstår vad du menar. Jag såg ett program jag var med i Renée. Det spelades in förra nyårsaftonen. Jag såg det på TV och tänkte: ”Vad f-n har jag på mig? Och vad har jag för frisyr?”
Du fixar din stil själv?
– Ja, när vi skulle göra skivan och omslag så fick jag panik för att det inte fanns någon svensk stylist jag riktigt gillar. Det finns de som är coola. Men det finns också många som inte är det. Och det finns de som bara vill göra ett ”scoop” på artistens bekostnad. De tänker mer på hur de ska framstå som stylist än på hur artisten ska känna sig. Man säger att ”men jag gillar inte cowboy-stövlar”. ”Jo, men prova nu”. Och så blir man så där jobbigt övertalad. Det slutar oftast med att man säger okej. Och så tittar man på bilderna och bara hatar den där stylisten som förstört hela fotosessionen.
– Nu har jag lärt mig genom åren att inte göra den tabben. Så inför den senaste plattan så bad jag Annika Sjölén hjälpa mig. Hon är designer (smycken), har väldigt bra smak och är dessutom en av mina bästa vänner. Hon hjälpte mig med de flesta pressgrejerna. Och på skivomslaget flögs en kille in från New York. Han hade med sig kläder som funkade, tack och lov.
– På scen måste jag hitta kläder själv – jag skulle aldrig sätta på mig något som en stylist tyckte var fint men som jag inte gillade själv. Jag skulle känna mig oerhört stel och oattraktiv.
Hur ofta shoppar du?
– Jag försöker låta bli. Nu har det ju blivit rätt mycket. Under sommaren har det blivit två gånger i månaden.
Är det kul?
– Jag tycker det är kul när jag har råd. Annars är det öken. Jag blir tokig när jag ser något jag vill ha men som jag inte har råd att köpa. Jag blir helt vansinnig.
Annars är det många som bara driver runt planlöst på stan, från en affär till en annan?
– Det kan inte jag. Aldrig i livet. Det tycker jag är helt meningslöst. Jag går ut när jag har pengar. Men jag kan också göra det när jag är lite … inte deppig, men när Jonas ska resa i väg och vara borta i två veckor – då kan jag gå ut och leta efter lite sköna kläder. Som någon slags tröst.
Går du ensam eller vill du ha sällskap?
– Det spelar ingen roll. Jag känner de flesta som jobbar i de butiker jag går i. Då gör det inget att man inte har sällskap. Man pratar lite med dem som jobbar i affären. Ofta går jag till butiker som har flera olika märken. Då slipper man gå till så många.
Går det att värja sig mot deras försäljningsteknik?
– Ja, den går jag inte på. Jag ser direkt om jag kommer att använda ett plagg.
Kan man ha en klänning mer än en gång i offentliga sammanhang?
– Ja, det tycker jag. Nu går ju jag så sällan på filmpremiärer och sådant.
Varför det?
– Jag tycker det är så trist. Och jag tycker inte om bufféer. Det är en viss typ av människor som går på sådant och som jag inte har mycket till övers för. Jag har inte varit på filmpremiär på, eh … någonsin tror jag!? Jag skulle gått på Under ytan för jag sjunger i filmen. Men jag kom för sent så det sprack.
Vilket plagg är du mest stolt över just nu?
– Mina Miu Miu-skor. De där blåa som är på bilden. Det är Pradas lekmärke. Och mitt favoritmärke. Jag köper sakerna på Paul & Friends. Där köper jag mycket. Och på Jus, Filippa K och Nitty Gritty.
Dyra kläder. Är de värda pengarna?
– Ja, för mig är de det. Alltså, skulle jag bli av med alla mina kläder så vet jag inte vad jag skulle göra … jag skulle .. ja, jag skulle bli helt förstörd! Det skulle vara Prozac i ett år.
Du har aldrig gått visning?
– Nej, men jag har faktiskt öppnat British Fashion Award en gång. Det är skitstort. Det var 1990 och jag gjorde Flowers. Det var massor av folk, det var häftigt.
Är det sant att skivbolaget i USA ville att du skulle byta namn eftersom de tyckte att Titiyo lät för likt ”tits”.
– Mmmm … en amerikansk kompis till mig berättade att en kompis till honom hade hört en svensk tjej som han tyckte var bra. Hon kallade mig Tit Yo. Så skivbolaget hade kanske rätt.
Du är ju kompis med Jennifer Brown och hon klär sig ju också väldigt snyggt. Klär ni ikapp er?
– Nej, men vi lånar lite av varandra. Ibland kommer vi i likadana kläder. Vi inspirerar varandra som fan. Hon är bara bäst att gå och shoppa med. Hon är jättebra på att kombinera saker. Och hon säger alltid: ”Köp den. Bara köp den!”
– Jag var ute med en annan kompis häromdagen, Caroline Cohen, videomakare. Hon var med mig när jag köpte den här Prada-väskan. Men hon var ju nej-sägare hela tiden: ”Nej, Titiyo, du kan inte köpa den, nej, det är för dyrt. Du kan inte ge 2 000 för den …”
Du vill ha med någon som säger ”köp”?
– Absolut! Självklart.
Är du själv velig?
– Ja, men inte på det sättet att jag inte vet vad jag vill ha. Men jag plockar ihop så mycket att jag måste välja bort något för att inte gå hem med värsta ångesten. Så jag står ofta och försöker bestämma vad jag ska plocka bort.
Gränsen går vid fem kassar eller?
– Ja, gud … ofta kan jag känna att något ska bort. Då har jag offrat något.
Har det hänt att du och Jennifer kommit i samma kläder?
– Nja, samma skor någon gång.
Springer du hem och byter då eller?
– Nej, det är ju bara kul. Men när jag var på Videgårds en gång så hade jag på mig en Helly Hansen-jacka, en ny modell i hip hop-stil. Och så var det något party där för någon som fyllde år. Hela baren var full av Lidingö/Bromma-typer – och alla hade seglarskor. Och så var det jättemånga som hade en sådan jacka som jag hade. Det var jobbigt. Det var fel typer.
– Sedan kan man ju diskutera att folk har olika smak. I Stockholm är det väldigt uppdelat. Rör man sig runt Stureplan är det mycket Filippa K, DKNY och Prada. Alla är väldigt tjusiga med sina små handväskor. Men åker man till söder … ser man ut så där, då pekar folk nästan på en. Där är det mycket gamla kjolar som gäller. Tjejerna har rödlila hår (fniss). Men i stort tycker jag svenskar klär sig bra.
Helly Hansen låter inte heller speciellt hip hop, inte för mig.
– Men det har blivit det. Eller det var så i alla fall. Det var ju länge så att det skulle vara nordiska märken. Alla hip hopare i USA gick omkring i jackor som de säljer i sportaffärer här.
Jag tycker inte att hiphop-modet är så snyggt.
– Gör du inte?
Nej, de här stora brallorna …
– Jag kan tycka att det är snyggt ibland. Men nu känner jag mig alldeles för gammal. Det går inte. Men på killar kan det vara snyggt ibland om de är välklädda.
Hur är man välklädd i hip hop-kläder?
– Min brorsa, Cherno, är en mästare på det. Struket, snyggt … han ser oerhört proper ut. Men annars gillar jag jeans och t-shirt på killar. Jag är inte så förtjust i den här kostymgrejen.
Du gillar svenska designers?
– De är ju så bra. Det har dykt upp så många. Som Jenny Hallström, Filippa K och Nina P. Det är väl de svenska märken jag använder.
Vad kostar det du har på dig nu? 10 000?
– Nej, två, tre, fyra, sextusen! Och så Prada-väskan, det blir 7 500. Den är så fin. Den är värd sina pengar.
BILDERNA:
/genomskinlig klänning/
”Det är det enda plagget som inte är mitt. Det lånade vi på DKNY. Otroligt vackert. Kostar 2 000 spänn. Den är väldigt genomskinlig. Det var därför jag var tvungen att röra på mig lite grand. Men jag skulle inte gå på fest i den. Jo, i underklänning. Men inte barbröstad. Jag tycker det räcker räcker med bara axlar, jag tycker inte man behöver visa bröstvårtorna. Det blir inte sexigare för att det är genomskinligt.”
/SMYCKEN/
”Annika har gjort armbandet, halsbandet och ringen som det står Titiyo på. Det blå halsbandet fick min dotter av sin morfar på hennes födelsedag. Jag snodde det. Och halsbandet i silver har jag fått av Jonas, från Mikael Karlsson. Armbandet högst upp har jag också snott av Fermi.”
/RÖDA SKOR
”Skorna har jag fått av Neneh. Hon hittade dem på en loppmarknad i Skåne och hon köpte dem för att hon tyckte att de skulle vara grymma på Titiyo. Och det är de. Väldigt snygga. Sedan är det Jennys kjol och ett Filippa K-linné. Jackan kommer från Soul Sister, ett märke jag också använder mycket. Dödskallen har jag fått av Jonas, naturligtvis. Han gillar dödskallar.”
/DRÄKT/
”Både kjol och kappa är Miu Miu. När jag såg det så tittade jag inte ens på prislappen – jag skulle ha den. Ringarna har Annika Sjölén gjort. Skorna är från Miu Miu. Jättesköna. Breda fram så att man slipper känna sig som ett offer. Nike-klockan har jag fått av Jonas, köpt i Miami.”
/KAPPA/
”Den där kappan såg jag på modemässan i Milano. Jag sjöng på en klubb där. Vi gick runt och tittade på utställningarna, man får ju bara titta. Det är nog två-tre år sedan. Jag kände att ’den måste jag bara ha’. Så jag skaffade ett visitkort till killen som var ansvarig för Atasuro Tayama i Paris och ringde och fixade hit och dit. Till slut åkte jag med Rebecka Törnquist till Paris för att titta på en Helmut Lang-visning. Och då ringde jag till dem och sa att jag måste få köpa den där kappan. Och det fick jag. Jag gick och kramade den och var helt lycklig. Och dessutom fick jag 20 procents rabatt.”