Nu har vi begravt Brownie under äppelträdet. Pricken bor numera ensam i sin bur.
Och alla är vi så sorgsna, så sorgsna.
Att en liten brun kanin skulle kunna bana sig en väg in i mitt hjärta, det trodde jag faktiskt inte.
Det var tungt att ta henne till veterinären, och inte bara för att jag var orolig för hur Calle skulle ta hennes bortgång.
Jag stod och klappade henne bakom öronen tills hennes darrande bakben sakta slappnade av för att till sist bli helt stilla.
Jävla räv.
