Det är en känsla som aldrig försvinner.
Någon säger: ”Tidningen har kommit”. Och allt stannar upp.
Folk reser sig från sina platser för att gå och plocka ett exemplar ur en kartong.
Säljarna brukar ta 15 för att skicka till de viktigaste kunderna.
Sedan tio tysta minuter i bakåtlutad läge, med fötterna på skrivbordet. Sida för sida. En och annan kommentar. Mest om saker som man borde sett men inte gjorde – korrekturfel. Tysta svordomar. Men också ögonbrynshöjande bekräftelser på att de tankar som varit innehållets byggstenar varit rätt tänkta.
Nu för tiden dimper ”tidningen” ned i brevlådan, inte i en kartong på redaktionen, men den där första genombläddringen är fortfarande lika speciell.
Särskilt när man själv har bidragit till innehållet.
