Den goda motviljan – om Martin Aagård och Uppdrag granskning

För några dagar sedan var veckans avsnitt av Uppdrag Granskning, Den Goda Viljan, ett av de mer diskuterade på sociala medier. Programmet hade då ännu inte sänts. Att debatten uppstod i ett så tidigt skede berodde främst på att Aftonbladets kulturjournalist Martin Aagård gick till attack mot programmet och han anklagade det bland annat för jäv.

Uppdrag Granskning ville visa några exempel på att media för den goda sakens skull förenklar eller bortförklarar samhällsproblem.
Aagård försökte skjuta programmets trovärdighet i sank genom att påstå att en av reportrarna var jävig. Lite taget ur sitt sammanhang, kan man tycka i efterhand, men det bottnade förstås i ett slags desperation.
Aagård föreslog att den programdel där han själv ofrivillgt medverkade, skulle stoppas. Så mycket jäv var det dock inte och i efterhand förstår vi varför Aagård var så ängslig och varför hans tonläge tangerade falsett: Han blev avklädd.
I debatten beskrevs Aagård som ”intellektuelt ohederlig” och den formuleringen känns inte helt opassande i sammanhanget. Uppdrag Granskning tillfogade Aagårds trovärdighet stor …om inte skada så åtminstone förödmjukelse.

Följande text av Aagård utgjorde en central del i den retoriska bumerang som landade i skribentens huvud:

[quote]”Brinkemo säger sig kämpa för att utbilda de allt fler somalier som vi bör ta emot i Sverige – varför försvarar han då SD som vill det motsatta? Är det för att Brinkemo älskar ’fosterlandet’ som han förklarat för läsarna på Avpixlat? Eller för att han tycker att alla som har en annan åsikt än han själv är ’halalhippies’, som han skriver på sin blogg, där han också förklarar att ’det är en demokratisk rättighet att vara emot invandring’?”[/quote]

Ovanstående indikerade att Brinkemo var en obehaglig typ. Men om man läser vad Brinkemo faktiskt skrev (här och här) så framstår han i annan dager.

I ett svar på en artikel på Avpixlat skriver Brinkemo:[quote]”…kom med ett förslag bättre än att kasta skit på alla som är här från en mängd länder och på oss som försöker bidraga till bättre integration. Det är ju detta nyanslösa skitsnack som än mer orsaker spänningar i samhället. Jag vill inte spänningar. Jag vill inte oro. Jag försöker göra något för integrationen…”[/quote]

Inte precis den bild av Brinkemo som Aagård vill förmedla, trots att han citerar samma svar. Det handlar egentligen om ett enda ord som citeras: ”fosterlandet”. Vilket förstås taget ur sitt sammanhang ger en viss typ av associationer.

Det är alltså lätt att förstå att Aagård kände sig hotad. Det var inte bara han som kände sig hotad, förresten. Utan även tidningen han representerade. Att Martin Aagårds metoder avslöjades var uppenbart känsligt, även om han bara är en liten ven i ett större blodomlopp av tendentiös opinionsjournalistik.

Aftonbladet slog tillbaka på bred front:

• Oisin Cantwell använde sin kolumn till att slå fast att programmet mynnade ut i ingenting,
• Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet, påstod, mer eller mindre, att Uppdrag Gransknings redaktion var främlingsfientlig.
• Anders Lindberg menade att Uppdrag Granskning citerade selektivt och bara redovisade delar av verkligheten.

Åsa Linderborg antydde att Uppdrag Granskning var rasister. Och hon förstod antagligen inte det själv men när hon ställde frågan: ”Vilka värderingar har ni kring mångkultur och invandring, Uppdrag Granskning?” så bekräftades förstås den tes Uppdrag Granskning drev: Att den som reagerar på förljugna siffror, den som inte spelar med, ställer upp eller tystar ned, anklagas för att vara rasister.

Det ironiska är att Oisín Cantwell dagen innan, avrundar sin krönika med:

”…den felaktiga föreställningen att det inte går att säga sanningen i det här jävla landet utan att stämplas som rasist, lär leva vidare.”

Och lika ironiskt är det att Anders Lindberg, ledarskribent på tidningen, apropå ohederlig citatteknik avrundar sin post i Ledarbloggen, med:

”Att just den kritiken kommer från just Janne Josefsson tyder på att den politiska satiren har en framtid.”

Detta apropå att Janne ska ha handskats ovarsamt med citat, och bara återgett en del av sanningen.

Sanna Rayman sammanfattar det ganska bra i Svd:

Det mest intressanta i den här soppan var ändå inte den tes som Uppdrag Granskning drev. Att Brinkemo, som jobbar med integration av somalier i Sverige, inte är vare sig är Sverigedemokrat eller fosterlandsfanatiker hade nog de allra flesta förstått. Utom möjligen Martin Aagård.

Det intressanta var i stället de reaktioner som kom från Aftonbladet. Tidningen som i Avpixlat-kretsar anklagas för att mest av alla ljuga och förvanska sanningen, laddade med ett sällan skådat artilleri. Det var så där överdimensionerat att man förstod att här befann vi oss på ett minerat fält. Men det var inte de finkalibriga vapnen man använde utan mer avsågade hagelbössor i form av Åsa Linderborg vars grova kaliber blåst stora hål i tidningens trovärdighet.

Det är mycket möjligt att Aftonbladet har en god vilja men deras sätt att hantera sanning och åsiktsmotståndare, verkliga såväl som inbillade, väcker en lätt motvilja.