För några veckor sedan åkte vi in till Kungsholmen för att äta middag en fredagskväll. Min far hade fyllt 70 och valde att fira detta på Tabbouli, en libanesisk restaurang som [symple_highlight color=”yellow”]kan ha varit den bästa libanes jag ätit på[/symple_highlight], möjligen med undantag för den blonda servitrisen. Men henne bytte de ut. Jag satte familjen i den lilla bilen när vi åkte in till stan för vi tänkte ta taxi hem. Det skulle ju trots allt firas.
När jag två dagar senare, på söndagen, kom för att hämta bilen så var batteriet tomt. Min fru hade glömt att stänga dörren på passagerarsidan så en lampa hade stått och lyst tills all must i batteriet var borta. En kille som bodde på Norra Agnegatan hjälpte mig att starta den med kablar. Han höll på att lasta in vinterdäck i bagaget för att åka och byta till dessa på en däckverkstad, vilket var mycket förutseende av honom. Det var fortfarande barmark, men man anade att den första snön var på väg.
När jag kom hem parkerade jag bilen högst upp på en backe så att jag skulle kunna rulla igång den om det visade sig att batteriet inte var fullt laddat.
Sedan kom snön. Det snöade. Och snöade. Och snöade.
Eftersom min fru har brutit högerfoten så använder hon inte den lilla gröna bilen. Den har alltså blivit stående högst upp i backen.
I kväll fick jag för mig att jag skulle se hur den mådde. Och om den gick att starta.
Synen som mötte mig kan beskädas ovan. Det var inte bara det att bilen hade dåligt batteri, jag var alltså osäker på om den skulle starta. Det var ju också så att bilen fortfarande hade sommardäck. Jag var nära att vända. Det var ett hopplöst projekt. Bara att öppna dörren på förarsidan krävde 10 minuters snöskottning. Jag pressade in mig i förarsätet och vred om nyckeln. Efter några sekunders tvekan hostade den i gång.
Det tog en halvtimme men sedan såg den ut som nedan. Man måste ju ändå ge japanerna lite cred att de kan tillverka bilar som fungerar. Den här har gått sedan 1997.
