Det var en av mina jobbigare resdagar.
Jag körde bil ned till Nyköping. Det regnade. Häftigt. Vilket påminde mig om att jag hade glömt regnstället hemma i golfbagen. Jag orkade givetvis inte vända.
Förra året spelade jag Carnoustie vid den här tiden på året… ösregn i fem timmar. Samma sak skulle kunna hända på Royal Birkdale, men med den skillnaden att jag nu inte ens skulle ha ett regnställ att skydda mig med.
Kom till Liverpool utan problem, bortsett från att det är omöjligt att slumra i Ryan Air-plan, åtminstone om man är 1,95.
Jag hade inte hunnit boka ett rum i Southport men tänkte att det skulle fixa sig. Jag skulle vara där i anständig tid. Och jag har inga höga anspråk, det handlade ju bara om en enda natt…
När jag samlat mina väskor från bagagebandet hoppade jag på en buss som tog mig till Souh Park Way, där jag bytte till tåget mot Southport. Efter fem stationer insåg jag att jag hade glömt min väska någonstans. Väskan med bandspelare, kläder, golfskor, kalsonger, byxor, skjorta, strumpor, laddare till telefon och kamera…
Jag frös till is.
Var fanns väskan? Antagligen på flygbussen. Jag åkte tillbaka till South Park Way, bytte till flygbussen som gick i motsatt riktning och kom så småningom återigen till John Lennon Airport.
Bussen jag hade åkt med var fortfarande ute på sin rundtur.
I 2,5 timme väntade jag på att bussen skulle komma tillbaka till sin utgångspunkt, men jag hade blott små förhoppningar om att väskan skulle finnas kvar på bussen. Ju längre tiden led, desto mer insåg jag det hopplösa i situationen.
Jag började planera för hur jag skulle lösa alla de problem som förlusten skulle förorsaka.
När bussen kom in, rusade jag in i den.
Och där stod väskan.
Jag blev lika lättad som Charlie Davies efter Sundsvalls-matchen.
Jag kom till Southport vid midnatt och gav mig ut för att leta efter ett hotellrum. Alla var fullbokade. Jag gick från hotell till hotell, och ju senare det blev, desto mer misstänksamt tittade de på mig inan de avfärdade mig.
Någon berättade att Rangers spelade final i UEFA-cupen.
Efter 40 minuter kom jag till ett helt nedsläckt hotell – The Nile Hotel. En yrvaken marockansk kvinna sa att hon hade ett rum över: Bröllopssviten. Jag fick den för 45 pund.
Jag somnade snabbt men innan jag gjorde det så tänkte jag att det faktiskt fanns de som firat sin bröllopsnatt på en plats som den här.
Det är en hård värld.
