I morse åkte jag med sonen till Stureplan för att visa honom var Taverna Brillo ligger. Han ska prya där. Eller prao:a som det heter sedan bortåt 20 år tillbaka. Jag vänjer mig inte vid det ordet.
Vi kom vid halv nio och fick stå och vänta några minuter på chefen. Det hade jag inget emot. Kaffemaskiner pyste ut moln av ånga. Skummande koppar bars ut till morgongäster som öppnade sina bärbara datorer för att förbereda den stundande arbetsdagen. Nogsamt putsade bruna läderskor hade fått mörka prickar av regnet. Fortfarande doftade gästernas eau de toilette färskt och skjortorna hade ännu strykveck. Några sista formuleringar skrevs in i morgonmötets Keynote. Antagligen helt i onödan. Några skolungdomar var nervösa inför ett prov.
Så börjar en dag vid Stureplan. Sonens första uppgift var att plocka ned de barstolar som stod upp och nedvända på bardisken. Då gick jag. Ville inte vara i vägen. Jag hade gärna stannat en stund till. Men man vet ju hur 15-åringar är.
Jag hade inte bråttom, kände jag. Det regnade isbitar men jag strosade långsamt uppför Kungsgatan mot Hötorget. Inne på McDonalds satt ett gäng manliga romer. Ute på gatan, insvepta i filtar, satt deras kvinnor. Jag hör inte deras pappmuggar skramla längre. Det är som när man bor vid en forsande å. En dag tänker man inte längre på bruset.
I nr 8 stod porten på vid gavel. Där sände Sven Jerring en gång radio.
Jag saktade in stegen utanför Waynes Coffee. Tittade in genom fönstret. En man beställde något i kassan. I övrigt var det nästan tomt.
Jag hade verkligen inte bråttom, kände jag.
Jag steg in och beställde svart kaffe och en fralla med ost. Jag hörde inte vad det kostade. En Dagens Nyheter låg på bordet bredvid mitt. Det kan ha varit den tunnaste utgåvan i modern tid. Det är sådana tider nu. Dessutom måndag. På gatan utanför en gles ström av oskarpa människor under paraplyer på väg till sina arbeten.
Kaffet tog slut väl snabbt. Det var ändå ingen liten mugg. Jag funderade på en påtår men antog att sådant inte ingår på moderna ställen som Waynes. Jag reste mig dröjande och gick ut, drog luvan över huvudet och blev stående en stund utanför. Sedan åkte jag till den plats där jag jobbar.
När jag tittade ut genom fönstret såg jag att regnet hade upphört. Det var ju bra.
