Det blev inte den flygande start på arbetsåret 2012 som jag hade föresatt mig. Inte flygande på det sätt jag hade tänkt mig, i alla fall. Faktum är att jag ska vara glad att jag kom undan utan allvarligare skador.
Förutsättningarna var goda. Barnen var på jullov i Dalarna. Det innerbar att jag kunde fokusera bara på mig själv. Jag åt en mer komplett frukost än jag brukar, duschade, packade allt i jobbväskan, packade bilen full med grejor som skulle slängas på återvinngsstationen på vägen hem. Jag kände mig effektiv.
Det var då jag upptäckte att det var punktering på vänster bakdäck.
Jag gick i huvudet igenom vilka alternativ som stod till buds:
1. Cykla – trots att det regnade.
2. Åka kommunalt – det vill säga: Gå till Islandstorget. Ta T-bana till Brommaplan, ta buss från Brommaplan till industriområdet i Solna där vi jobbar och sedan gå den sista kilometern. Det brukar ta 50 minuter.
3. Byta till reservdäck och åka bort till däckverkstaden i Vällingby och få det lagat. Det skulle ta mer än 50 minuter
[pullquote-left]Jag tappade balansen. Hjulet vek sig tvärt åt vänster.[/pullquote-left]Jag valde att ta cykeln. Jag bytte om till cykelkläder. Packade upp allt från jobbväskan för att stuva ned det i en ryggsäck. När jag var klar slog det mig att jag häromdagen hade försökt byta pedaler på cykeln men att gängan inte stämde riktigt på högerpedalen. Jag gick ut i boden och hämtade ringnycklar och gjorde ett nytt försök. Det fungerade bättre. Jag kunde dra med mer kraft.
Jag drog på mig en orange reflexväst, handskar och en mössa och trampade i väg. Efter 500 meter kom jag på att jag glömt hjälm och den främre stänkskärmen. I det läget är man frestad att trampa på. Man intalar sig att det inte ska hända något. Men jag vände om. Jag gjorde det. Fråga mig inte varför. 9 av 10 gånger skulle jag ha chansat och fortsatt men detta var den 10:e gången. Jag cyklade hem, satte dit stänkskärmen, tryckte hjälmen på plats och insåg att jag skulle bli en aning sen till jobbet denna måndag, trots att förutsättningarna initialt var goda och ambitionen hög.
Efter en kilometer började höger pedal wobbla en aning. Efter två kilometer, i höjd med flygplatsen, brast den. Det inträffade samtidigt som jag försökte rätta till den främre stänkskärmen, som halkat lite på sned. Jag tappade balansen. Hjulet vek sig tvärt åt vänster. Det kändes som om jag försökte återfå kontrollen under 10 sekunder. Antagligen handlade det bara om en enda sekund innan jag voltade med cykeln och landade i diket.
Jag fick leda cykeln hem.
Vad var det nu vi sa till varandra häromkvällen?
Jo, just det: Gott Nytt År!
