Det har varit kul att läsa DN:s artikelserie om stockholmare med debatten om ”etniska svenskar” som allegorisk fond.
I dag ställer DN frågan:
”Hur många generationer krävs för att få kalla sig stockholmare?”
Kommentarerna uppges ha strömmat in. När jag läser byter jag ut ”stockholmare” mot ”svensk”. Det blir lite lustigt.
Rötter på både mödernet och fädernet i tre generationer är ett vanligt svar.
Var det så enkelt?
Alla som blev förnärmade – twittermobben, ledarskribenter, kolumnister – över det där Reinfeldt sa om ”etniska svenskar” borde verkligen ha något att rasa över i dag.
Centerns Fredrick Federley menade att Reinfeldt ordval bekräftade att vissa har mer rätt till Sverige än vad andra har. S-ledaren Stefan Löfven tyckte det var ”otäckt att en statsminister i Sverige pekar ut vissa grupper och särar ut dem i vi och dom”.
Men ”äkta stockholmare”, då?
Asså, ja ba…
Jag kom hit 1986 men enligt DN är jag inte Stockholmare. Dom är ”vi” och jag är ”dom”. Jag vet inte riktigt hur ska jag orka bära detta utanförskap? Detta utpekande? Ska jag känna mig marginaliserad? Jag har en bestämd känsla av att de som protesterar mot uttrycket ”etnisk svensk” är de som bär på den tyngsta skuldbördan. De verkar anse att det är så oerhört fint att vara ”etnisk svensk” att uttrycket bör tystas ned. Man får inte uttala det eftersom det kanske finns någon som blir sårad av att känna att han eller hon inte tillhör den gruppen. Vi kanske ska undvika ord som ”svensk” och ”svenskar” helt i framtiden av hänsyn till dem som inte är det.
Som om det skulle vara så märkvärdigt att vara etnisk svensk. Eller ”inrikes född”.
Jag förstår vad Reinfeldt menade.
Jag förstod precis.
Det var kanske det som retade Twittermobbens stelbenta vänsterbackar?
