Trädgårdsarbetet fortsatte i dag.
Under röjningen av skogsbacken hade jag lite otur. Stammen på en nyponbuske föll rakt i huvudet på mig. En tagg gick ganska djupt.
Det gjorde ont och jag kände att det började blöda. Men det var inte precis en livshotande skada.
Så jag fortsatte. Lastade lövkärran full och körde till Lövsta där jag lämpade av allt på ristippen. Åkte sedan till Statoil och lämnade tillbaka hyrsläpen, fortsatte till SALK-hallen där jag plockade upp Calle efter tennisträningen.
Han hoppade in bilen och stirrade på mig som om han sett Ray Liotta i slutscenen av Hannibal (gick på SVT i går, så därför minns jag den tydligt…):
”Vafan har du gjort?”, sa Calle.
Jag förstod först inte vad han menade.
”Du blöder ju…”
Jag tittade mig i backspegeln. Och såg att blodet runnit i en strimma över skallen ned i pannan. Samtidigt insåg jag varför folk tittat så reserverat på mig på Lövsta och inne på Statoil. Inte ens kassörskan tittade mig mig i ögonen.
Det såg nu värre ut än det var. Men jag förstår dem. Jag brukar också undvika folk som springer omkring med blod rinnande i pannan.
