2011 hade Svenska Fotbollsförbundet 3 291 medlemmar.
Alla dessa fotbollsklubbar, för det är fotbollsklubbar det handlar om, har antagligen inte ungdomsverksamhet. Men ganska många. Ska vi tippa på 3 000? 2 500?
För den som har ett barn som vill spela fotboll får man alltså anta att det finns goda möjligheteratt tillgodose barnets önskemål.
De allra flesta av dessa klubbar har en ideell ungdomsverksamhet på bredden. Några, kanske 20–30 klubbar, högt räknat, är elitsatsande. Vilket verkar sticka i ögonen.
Jag förstår inte varför man inte kan få säga rent ut att man som förening siktar på att få fram elitspelare. Nyligen anklagades Hammarby för att gallra bort 6-åringar.
Hammarby försvarade sig med att uppståndelsen bottande i missförstånd och grova förenklingar.
Missförstånd eller inte – Hammarby hade inte behövt vare sig försvara sig eller be om ursäkt. Alla fotbollsklubbar i Sverige behöver inte ha samma mål, samma kärnvärden eller samma raison d’etre.
Det står inte så i lagen. Inte någonstans. Om man som förälder är mån om att ens barn ska få spela fotboll och ha kul så finns det gott om klubbar att välja på. Man behöver inte gå till BP eller Hammarby med sitt barn.
Gör man ändå det så ska man inte komma och gnälla när ens barn blir ”bortgallrat”.
Ok?
Sedan kan man, om man vill, fördjupa sig i varför vi svenskar förväntas bli så vansinnigt förnärmade när någon uttrycker elitambitioner. Men det orkar inte jag ge mig in i.
Killen i mitten på bilden ovan heter för övrigt Kenta.
