I går fick jag ett samtal som fick golvet att gunga lite under mina fötter.
Det var en tjej som ringde fel.
Hon presenterade sig som ”Yvonne från Boulevardteatern” och hon sökte någon som hette Albert.
Det tog ett par sekunder, under vilka jag bland annat sa att hon ringt fel, sedan var jag tvungen att fråga:
”Är det Yvonne?”
Det var det. Jag kände igen hennes röst trots att det var 15 år sedan jag hörde den.
Då, för 15 år sedan, jobbade jag på Boulevardteatern på Götgatan på Söder. Eller rättare sagt, jag skulle ha jobbat där men jag sa upp mig första arbetsdagen, på första repetitionen.
Michael Segerström var väl inte särskilt imponerad.
Det var i augusti men jag hade flyttat in på teatern redan i juli för att ha den som arbetsplats medan jag avslutade somliga projekt och genomförde andra.
Ett av de projekt jag var med om att genomföra hette Monologfestivalen, och det var Yvonnes idé. Det var hennes projekt. Jag hamnade i det genom en gemensam bekant, Per Ragnar.
Så Yvonne och jag jobbade med Monologfestivalen på en sommarstängd Boulevardteater. Inte bara jobb – det var ett nöje också. Ett sommarnöje.
Nu visade det sig att Yvonne hade köpt Boulevardteatern. Av Michael Segerström.
Hon var på jakt efter en ståuppkomiker som vars manager hette Albert men hamnade hos mig.
Vilka är oddsen för det?
Det kände väldigt märkligt… som att hon var kvar på den plats där vi skildes åt… även om det givetvis inte alls var så.
Jag började aldrig på Boulevardteatern. Jag gick på Café Opera en kväll, för att frottera mig med andra kulturabetare, och träffade Bert Willborg som arbetade för Jan Hugo Stenbeck. Han erbjöd mig ett jobb som chefredaktör för en av Stenbecks tidningar.
Det var nog tur det.
