Vi köpte två kaniner den 6 mars och inte hade jag väl trott att dess två rätt menlösa hoppetossor skulle drabba oss med så mycket dramatik, sorg och ångest.
Först byggde jag en bur som jag inte blev nöjd med. Den byggde jag om förra veckan och placerade den så att vi skulle kunna se den från vårt köksfönster. I går morse tittade Anna ut och såg Brownie sitta på gräset. Utanför buren. En halvtimmes vild kaninjakt utbröt. Calle grät. Grannen kom med en håv. Jag gör 100 meter på drygt 20 sekunder så att hinna ifatt henne var helt hopplöst. Till sist lyckades vi driva henne in i buren med lite list.
I morse satt Brownie utanför buren igen. Men nu var hon inte svårfångad. Något hade hänt under natten. Hennes bakben var skadade. Med möda skuttade hon in i buren. Och nu på eftermiddagen släpar hon sig fram med bakbenen hängande bakom sig. Jag vet inte om det är en räv som varit framme. Eller om hon fastnat i nätet under ännu ett flyktförsök.
Det är mycket plågsamt att se. Jag orkar knappt tänka på eländet.
Jag har förklarat för kaninens ägare, Calle, att om Brownie inte repar sig så måste vi nog avliva henne.
Hur nu det ska gå till. Jag kan ju inte ens avliva en fisk längre.
