Amanda Koutra har förstås helt rätt: Iphone-Telia-monopolet är en skymf mot vår tid.
Apples agerande påminner lite grand om det hos bolagen i den bakåtsträvande ”upplevelseindustrin”, som vill tvinga oss som vill se film att också betala för dyra plastbitar (på vilka filmerna/musiken finns lagrad) och en omständlig distributionsmodell.
Man ska inte försöka tvinga konsumenter att betala för saker de inte vill ha, det ar man förstått i till exempel Frankrike. Vem har plats för ett filmbibliotek? Vem vill samla på skivor när allt ändå kan hittas på Spotify?
Jag har inget emot Telia – använder dem för fast telefoni, bredband, tv – men företaget jag jobbar på är kostnadsmedvetet och har valt en annan leverantör för mobiltelefoni. Vilket får konsekvensen att jag har en Nokia, som inte alls är särskilt kompatibel med den Macbook Pro jag jobbar på. Och Nokia visar inget större intresse för att underlätta för Mac-användare.
Dessvärre gör inte Apple det heller.
Det uppstår en massa störningsmoment eftersom gränssnitten är olika varandra och den irritation detta förorsakar vänds mot… just det, Snik-Steve Jobs, som verkar ha övergett den inställning som en gång lade grunden till en hängiven och stadigt växande Mac-sekt.
Nu andas Apple mer forna DDR än valfrihet och smarta möjligheter.
Men har man jobbat på Mac sedan 1986 så byter man inte gärna.
Dessutom är Iphone tekniskt sett undermålig, vilket står i diametral motsats till de ”core values” som Apple representerar i övrigt. Men det är en annan historia…
