”Aldrig mer Gröna Lund”

Som jag har längtat efter att få höra de där orden… Och i dag kom de, i bilen, på vägen hem från Sveriges äldsta tivoli. Vid den tidpunkten hade det varit en lång dags färd mot insikt.

Vi har varit på Grönan varje sommar under några års tid. Gröna Lund är något varje Stockholmsförälder måste genomlida en gång om året, ungefär som vinterkräksjukor och blöjor som halkat på sned under natten. Det tillhör.

Sommarens stora dag började med 20 minuters köande till P-automaten till parkeringsplatsen utanför tivolit. Den avtvingade mig 270 kronor för sex timmars parkering. Det slog mig efteråt att det var en ytterst lämplig ouvertyr på denna dag som även fortsättningsvis skulle bestå av sanktionerade rånförsök och folk som stod i vägen. Vi borde givetvis ha vänt och åkt hem. Men det är svårt att säga det till två barn som ända sedan vi var på Grönan förra sommaren, har drömt om att få komma dit igen.

Därför inleddes i stället fas 2: Vi gick för att köpa biljetter och åkband i ett hus som påstods vara ett servicecenter, men det är nog att skruva verkligheten en liiiten aning för mycket.

Vi fick en nummerlapp med siffrorna 799. Då betjänades 611.

Återigen: Jag borde ha vänt. Jag skulle ha skrivit upp 270 kronor i P-avgift på förlustkontot och åkt hem och klippt en gräsmatta, eller lagt plattor eller vad som. Men säg det till två barn som…. ja, du vet.

Så vi köar. Tills vi ser en självbetjäningsautomat. Till denna är det givetvis också en kö. Vi står i den kön i några minuter och blir lite besvikna när vi ser att personen som står längst fram i denna kö är en servicetekniker i vinröd kostym som håller på att stänga ned det Windows-baserade (ha!) systemet för gott.

Vi byter då till en annan kö. Lyckligtvis var det inte den kö som serviceteknikern strax därpå trängde sig fram igenom för att stänga ytterligare en självbetjäningsautomat (sa jag att den var Windowsbaserad?).

Efter en kvarts väntan köpte vi två åkband och tre entrébiljetter för 900 kronor.

Gissa om det sedan var kö för att gå in på själva nöjesfältet? Nej, det var det faktiskt inte! Däremot var det 30 minuters kö till Lustiga Huset. Till allt annat var det mellan 45 och 60 minuters rastlös väntan… Twister, Kvasten och alla andra attraktioner. 45 minuters väntan och två minuters action.

Jag var beredd på det mesta men inte detta. Jag hade intalat mig att ”djävligare än Liseberg, det kan det ändå inte vara”. Men det var det.

Vi hade planerat att stanna i sex timmar, till kl 18.00. Med dagens kötempo skulle det innebära att vi hann avverka fem åkattraktioner om vi nu räknar bort en timme för pizzalunch (som bestod av 30 minuters kö och 10 minuters tuggande) samt sockervaddspaus. Dagens uppdrag var att åka Twister men den kön var så lång att inte ens Calle , familjens stora berg- och dalbane-fantast, orkade med den.

Det var så mycket folk på Gröna Lund denna dag att jag aldrig kunde ta tre steg i följd utan att byta riktning.

Det är givetvis en arrogans över gränsen till det acceptabla att släppa in så många människor samtidigt. Resultatet blir att ingen blir nöjd. Det är helt uppenbart att Gröna Lunds fokus inte ligger på att ge folk som betalat ganska mycket pengar den upplevelse de hade hoppats på eller förväntat sig. Gröna Lunds uppdrag är inte att leverera utan att inkassera.

Det har du och jag vetat men barnen har inte förstått det. Förrän i dag.

Flera gånger var jag nära att föreslå att vi skulle åka hem men jag höll tanken tillbaka, för barnens skull. Eftersom köerna var för långa spelade vi i stället på på chokladhjul och sköt luftpistol. Klockan hade ännu inte blivit 17.00 när Calle sa de förlösande orden:

”Nä, ska vi skita i det här? Det går ju ändå inte att göra något.”

Och då ska man veta att Calle är familjens stora Gröna Lund-fan. Vi gick till bilen och försökte hålla modet uppe genom att säga saker som:

”Men Kvasten var väl rolig?”

”Jo, visst. Flygande Mattan också. Men de höll ju bara på i en minut. Kön tog en timme… Och jag fick ju aldrig åka Twister.”

Som pappa blir man ju lite störd av att investera drygt 1 500 kronor i något som bara resulterar i uppgivenhet. Man hade hoppats på mer.

Fanny sjönk ner i baksätet och sa de förlösande orden:

”Jag vill nog aldrig mer åka till Gröna Lund.”

Hon är bara 8 år och om hon står för de orden, då var det värt pengarna. Men man vet ju inte hur det är med minnet. Om hon om ett år skulle ha glömt hur det var på Gröna Lund den 26 juli 2011, då ska jag påminna henne genom att låta henne läsa vad hon själv sa. För dit vill jag aldrig mer…

(UPPDATERAD: Dagen efter detta skrevs hade DN en artikel om nöjesparkernas lyft.)