JAG VAR PÅ Magnificent i kväll. På höstcocktail. Där träffade jag två filmarbetare.
En bit in på kvällen frågade jag om de hade laddat ned film från internet. Och så uppstod den diskussion som jag inte kan se som något annat än en kollision mellan gammalt tänkande och nytt.
Fildelning är en principfråga. Det är stöld. Det är snålhet. Men framför allt är det olagligt.
Men det är också något annat.
Jag har laddat ned film från internet. Men inte särskilt många. Några stycken. Mest barnfilmer.
Ett förkastligt beteende, enligt filmarbetarna. Den Ene hade gjort en film som hade sålt i 8 exemplar men några dagar efter att den släppts så hade det skett 20 000 nedladdningar från Pirate Bay av hennes film. Ett förbryllande påstående. Särskilt med tanke på att Pirates of the Caribbean uner samma tid hade laddats ned 200 gånger.
De blev nog en aning provocerade när jag sa att jag också kunde se fildelning som ett slags konsumentuppror. Film- och musikkonsumentens revansch på självtillräckliga filmbolag. På skivbolag som tagit bra betalt för upplevelser som vi tvingats köpa i fysisk form. Och där vi betalat dyrt för själva distributionsformen.
”Du kan ju inte köpa ett äpple , ta en tugga och sedan lägga tillbaka det”, sa Den Andre.
Kan jag inte? Om äpplet är dåligt kan jag väl lämna tillbaka det? Men ett äpple är så billigt att det inte är mödan värt. En DVD-film för 300 kronor kan jag däremot inte lämna tillbaka om jag finner upplevelsen dålig.
”Att ladda ned film är som att ta en springnota på en restaurang”, sa hon också.
Det tycker inte jag. Får man dålig mat på en restaurang så klagar man. Då drar de av på priset. Köper du en dålig film på Åhléns för 300 kronor så kan du inte klaga. Du kan inte byta eller få pengar tillbaka.
Den Ene sa att hon, med stöd av mitt resonemang, skulle tjuvkoppla in sig på elnätet. För hon tyckte att el var dyrt. Hon ville inte betala för det.
Det är bara det att el finns i begränsad upplaga. När den är slut så är den slut. En film kan kopieras i oändlighet. En låt likaså.
Problemet med film och musik är att bolagen som tjänat pengar på att sälja detta sålt det i form av fysiska varor när det i själva verket handlar om upplevelser. De har tagit betalt för en skiva i vinyl eller av plast samt ett omslag.
Men nya distributionsformer har gjort den fysiska manifestationen av en film onödig. Distributionen borde, i praktiken, vara väldigt billig. De priser som en film i dag betingar är irrelevanta. Att se en film borde kosta 20 kronor.
Varför den ska vara så billig? För att vi annars laddar ned den från internet.
Vi borde kunna, via våra TV-apparater eller våra datorer, kunna bläddra i en enorm streamad filmkatalog, och välja vad vi vill se. Hade en film betingat under 20 kronor hade ingen laddat ned den illegalt. Vi hade tittat på den som vi tittar på filmer på YouTube.
Fildelning är konsumenternas uppror. När jag var 15 jobbade jag extra på en blomsterhandel. Jag fick 50 kronor per kväll. En tia gick till bensin för moppen. 40 kronor gick till veckans LP. Var LP:n dålig kunde jag inte lämna tillbaka den. Det var bara att bita i det sura äpplet. Så har det varit hela mitt vuxna liv. Jag har köpt upplevelser. Har upplevelsen inte levt upp till priset så har jag fått stå där med dumstrut på huvudet. Rånad på både pengar och upplevelse. I handen har jag haft en skiva.
Det är andra tider nu. Film måste bli lika billigt som ett äpple. Så billigt att vi inte orkar klaga om det skulle råka vara surt.
Innan vi skildes åt så frågade jag om de hade kört sina bilar i 120 km/h någon gång. Det hade de givetvis inte. För det var ju olagligt.
Min åsikt är att distributionsformen för film och musik är som dinosaurierna. Utdöd. Tänk nytt.
För övrigt förstår jag inte varför fildelning blivit en så het potatis nu. Redan för 25 år sedan kopierades låtar från LP-skivor till kassettband. Det är inget nytt fenomen.
