När jag tittade på mitt kontoutdrag var det något som inte stämde. Det var förstås bara inbillning men först blev jag nervös.
Vi var i Turkiet i förra veckan och en av de molniga dagarna besökte vi Side. Det är en ganska vacker hamnstad med ett par hundra butiker som alla säljer kläder som påstås vara tillverkade av Hollister och Abercrombie & Fitch.
De som arbetar i butikerna har en ganska offensiv och aggressiv försäljningsteknik. Det är något som jag instinktivt associerar med låg trovärdighet. För att nu inte säga ren ohederlighet. Ju mer du måste prata för din vara, desto sämre är den. (antagligen). I en av affärerna spände en man med mörk uppsyn ett par svarta ögon i mig och röt (jo, faktiskt):
”Men köp nu för fan då!”
På svenska! Han såg verkligen förbannad ut, rent av en aning hotfull. Kanske hade han hade tappat tålamodet med kräsna konsumenter som inte ville betala överpriser för kopior. Jag köpte inget och han blängde surt efter mig när vi gick till nästa affär. I den handlade jag några plagg med mitt VISA-kort, och det var ju dumt kände jag i efterhand. Sedan använde jag samma kort för att ta ut pengar i ett växlingskontor. När jag tittade på kontoutdraget trodde jag att de förväxlat turkiska lire och euro.
Jag kände inte riktigt igen beloppen när jag såg dem och därför ringde jag nu SEB. En dam med utpräglad göteborgsdialekt svarade. Hon var sådär käck som bara göteborgare kan vara. Medan vi pratade insåg jag att de dragna beloppen nog trots allt stämde, men jag hade fått en riktigt usel växelkurs.
Jag ursäktade mig för att jag hade tagit upp damens tid i onödan och sa något om att jag oroades av turkarnas utstuderade bilhandlarmetoder. Det var när jag lagt på som jag insåg att jag möjligen kunde ha gjort mig skyldig till en ”kränkning”. Eller ett ”hån”. Det är ju så lätt hänt nu för tiden. Att använda ordet ”bilförsäljare” i nedlåtande ton under ett samtal med en göteborgare är ju inte så snyggt.
Det påminner mig faktiskt lite om Håkan som i sin ungdom sa till klasskompisen Stefan att han visserligen hade lyckats skaffa sig ett sommarjobb men att det var ”…ett riktigt negerjobb.”
Det var dumt sagt, särskilt med tanke på att Stefan var – eller i alla fall påstods vara – Floyd Pattersons son.
