Man hör ofta poliser klaga på att deras jobb skildras på ett mindre trovärdigt sätt i deckare och på TV, och jag brukar ju tänka att det förstås måste vara så. Det handlar ju om att dramatisera. Och då behöver det inte nödvändigtvis vara trovärdigt in i varje detalj. Det är ju ingen dokumentär. Bara underhållning.
Nu vet jag hur poliser känner.
I kväll sänds andra delen av Misterioso – den filmatiserade Arne Dahl-deckaren som startade i går på SVT . Den verkade lovande ända tills en nyckelhändelse utspelade sig på en golfbana. Där brast det. Och för mig blir det svårt att se fortsättningen med överseende ögon eftersom nyckelhändelsen är uppenbart fabricerad i huvudet på Arne Dahl. Han har nog aldrig varit på en golfbana, eller i ett klubbhus för den delen.
I seriens inledning iscensätter två ryssar ett improviserat bankrån. Den som går in på banken hittas en stund senare död i en tom banklokal. I rask takt mördas sedan fyra finansmän i sina hem. Finansmännen hade det gemensamt att de tillhört samma ordenssällskap och (tre av dem) spelat golf i samma klubb. En A-grupp inrättas för att lösa morden.
Polisen Paul Hjelm (Shanti Roney), med hot om en suspendering hängande över sig, åker till golfklubben för att nysta lösa trådar. Han frågar tjejen i receptionen om de tre finansmän som var medlemmar i klubben brukade spela tillsammans. Han tar med sig receptionens gästbok när han åker därifrån, för där skulle han finna svaret på den frågan. Det är bara det att i gästboken skriver man bara in sig om man är greenfee-gäst. Medlemmarnas ronder noteras sedan lång tid tillbaka i ett system som heter GIT.
Paul Hjelm återvänder till klubben efter att ha konstaterat att de fyra mördade finansmännen spelade en runda ihop 2008. Det är fakta som han i verkligheten inte kunnat hämta ur den boken – man byter gästbok varje år, eller i alla fall vart annat. Med ett snitt på 5 000 greenfeegäster om året på svenska golfklubbar blir det så.
På klubben berättar tjejen i receptionen nu att hon och en kompis gick caddie till de fyra männen under den där rundan 2008. Det är också en detalj som verkar vara en tveksam nödlösning. I Sverige används sällan caddies. När det görs så är det vanligen under tävlingar, mer sällan i sällskapsronder. Det normala är då att man har varsin caddie. Och de brukar sällan vara tjejer från de fina kvarteren i Saltsjöbaden.
Under golfrundan hade de fyra finansmännen försökt våldföra sig på tjejerna. Och det är väl den största manusmissen av alla. Visserligen har jag hört talas om att det för inte länge sedan begicks en våldtäkt mitt i Humlegården men en golfbana är inte den idealiska platsen för fyra gubbar att våldta en tjej. Inte med tanke på hur mycket folk som befinner sig där. När man närmar sig greenen på ett hål brukar bollen bakom stå på tee och ha hyfsad koll på det som händer framför.
Den fråga som Paul Hjelm i sammanhanget ställer till receptionisten var bara komisk:
”Allvarligt, vad hände egentligen i ruffen?”
Som om ruffen var något slags Sarek…
Antagligen var bilden av ett ordenssällskap lika stereotyp som den av en golfklubb men om detta vet jag intet, ty jag är inte medlem.
(Mer om Misterioso: Resumé, Expressen, Dagens Media, Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad)
En reaktion på ”Misteriosos märkliga miss”
OK fast det där med golfklubben kan nog de flesta tittare leva med, det fanns ju betydligt grövre missar i serien…första pinsamheten var LJUDET av pilen som drogs ut ur skallen på ryssen. Herregud. Lät ju som om man slet armen av honom ungefär.
Sen var det överlag bra dialoger men skriptan var nog ledig en hel del….Viggos vapen instucket i byxlinningen i Tallinn var än utanför, än innanför kavajen – huruvida vapnet var synligt när han sprang med ryggen till maffiakillarna är ju rätt vitalt. Att han sedan skulle pusta ut när det varit tyst i 30 sekunder är också pinsamt osannolikt.
Jag tycker den stora behållningen var östgöten Magnus Samuelsson, vilken otippad stjärna! Riktigt bra skådespeleri från en novis.
En jättejobbig miss var hur de framställde A-gruppens inbördes relationer. Redan när de jobbat ihop i fem minuter skulle det börja staplas invand jargong och myspys mellan medlemmarna, inte alls trovärdigt. Usch.
Kan räkna upp hur många missar som helst men hallå, en sak var helt oförlåtlig: städarens förmåga att återställa texten som han just suddat ut. Vad var det om??? Jag för min del satt och väntade på en förklaring till det genom heeela serien. Helt oförlåtlig miss att bygga upp det så, som sagt.
Paul Hjelms fru och familjeliv, jättekonstig och inte trovärdig sidohistoria, och otrogen med kollegan, piiinsamt igen, inte alls uppbyggt så att man kunde förstå vad han höll på med öht.
Shanti Roney och vissa andra skådespelare skötte sig exemplariskt, men dramaturgin och kontinuiteten, nej tack. Nåt i stil med den där tysk-svenska kriminalserien (ryser vid minnet) som DUBBADES till svenska härom året…
Jag vill se de andra delarna också men det blir med viss skepsis.