Ted Gärdestad skulle ha fyllt 60 år i dag. Han var närvarande genom hela min ungdom men jag träffade honom bara en enda gång. Det var när skådespelaren Per Ragnar skulle gifta sig med en kvinna vars förnamn var Carina. Jag minns faktiskt inte hennes efternamn men jag tror att bröllopsmiddagen hölls någonstans i närheten av Slussen.
Jag minns inte om det var min före detta fru Anna eller om det var min före detta flickvän Gunilla som var med på middagen. Men vi blev placerade vid samma bord som Ted Gärdestad.
Per Ragnar hade förvarnat oss. Vi visste att Ted mådde dåligt. Och vi behövde inte sitta länge vid bordet förrän vi anade det. Han pratade mer med sig själv än med bordsgrannarna. På frågor svarade han enstavigt. Jag försökte konversera men jag fick väl inte någon oerhörd respons. Det fick ingen annan heller.
Jag minns inte varför, antagligen var det någon som sa något, men plötsligt reser Ted sig. Han greppar om bordskanten och välter bordet framåt. Över mig.
Tallrikar, glas och bestick landade i mitt knä liksom en inte helt oansenlig mängd rött vin. Samt en massa mat.
Jag minns att fotografer från veckopressen, med analog film i kamerorna, rusade fram för att föreviga detta ögonblick men Per Ragnar stoppade dem och ledde bort Ted.
Efter en stund återgick alla till maten och firandet av Per och Camilla.
Fortfarande kan jag fascineras av att det som inträffade inte blev någon stor snackis på själva bröllopet. I dag talas det mer om psykisk ohälsa än man gjorde på den tiden. Men det var som om de flesta som var där kunde identifiera sig med det som pågick i huvudet på Ted. Ingen dömde eller förfasades.
Det var som om de ville glömma för inom sig visste de att det där, det kan hända oss alla.
Men lite sorgligt känns det så här i efterhand, att man fick sitta med Ted Gärdestad under en middag utan att kunna nå honom.
