Ibland är jag halvvägs inne i en film när jag kommer på att jag sett den förut.
Det är ungefär samma sak med människor.
Jag lider av prosopagnosi. Inte svårartad. Men lite lätt. Det betyder att jag inte känner igen en person som jag borde känna igen. Den gör att man lätt hamnar i obekväma situationer.
Ett exempel: En gång spelade jag i en fyrboll på Lindö GK. Rundan tog 5 timmar. Efter det satte jag mig i bastun som en förberedelse inför den stundande middagen. Efter några minuter i 90 grader kom en annan man in. Jag tänkte att jag skulle bryta den där lite besvärande tystnaden som lätt uppstår i en herrbastu, och sa:
”Jaha, du har varit ute och spelat golf?”
”Ja”, sa mannen och slog sig ned med ett snett leende.
Sedan uppstod tystnad. En besvärande sådan. Tyckte jag.
”Jaha. Har du spelat i tävlingen?” sa jag.
Mannen tittade på mig.
”Ja”, sa han. Tonfallet var lite undrande.
”Gick det bra, då?” envisades jag.
”Men vafan”, sa mannen med ett sting av irritation i rösten, ”jag spelade ju i din boll!”
Efter det har jag alltid berättat om den här åkomman, det blir minst pinsamt på det sättet.
För en tid sedan hörde jag en liknande historia från en kvinna som led av samma åkomma som jag. Och det handlade förstås om andra personer med prosopagnosi. Hon berättade om en kompis som varit på en fest och där träffat en trevlig man som hon fattade tycke för och följde med hem. När hon vaknade på morgonen kände hon igen lägenheten. Hon hade varit där innan. Och efter en stund visade det sig att kvinnan och mannen hade haft ”en lös förbindelse” en gång tidigare.
Men ingen av dem kom ihåg deras första möte. Båda led av ansiktsblindhet.
