Reporter – en mardröm

Drömmar är oftast bara intressanta för en själv. Men den här bloggen är ju främst till för mig själv så nu skriver jag ned nattens dröm för att den inte ska falla i glömska.
Jag tror nämligen att den ville berätta något, och att det var därför jag vaknade kallsvettig vid tretiden på natten.

Jag fick veta att min redaktion skulle göra en tidning som av någon anledning hette Reporter.
Det var en tidning som inte hade getts ut på ett tag. Om jag förstod saken rätt hade dess öde hängt i luften. På fredagen bestämdes det att den skulle fortsätta ges ut, eller om det nu var så att utgivningen skulle återupptas. Vi skulle göra den. Men lämningen skulle vara följande tisdag. Det var alltså ont om tid. Å andra sidan var tidningen bara 32 sidor tunn. Jag insåg att det skulle bli tufft. Tills någon bestämde att tidningen skulle vara 84 sidor tjock. Utan annonser. Då insåg jag att det skulle bli omöjligt.
Jag bläddrade lite i Reporter och insåg att det var en dålig tidning. Det fanns ingen redaktionell linje, idéerna var dåliga. Det var inte så konstigt att den hade blivit marginaliserad. Den påminde en hel del om hur tidningarna såg ut på 1970-talet. Det fanns en bild, en rubrik, en ingress, en bildtext och en artikel. Så som det ska vara enligt boken. Men allt var dåligt. Idéerna var usla och vaga.
Ingresserna var skriva så att de speglade innehållet i artikeln men eftersom artikeln var dålig så var ingresserna ointressanta och tjänade därmed inte sitt syfte: Att locka till läsning.

Jag skulle kunna fortsätta göra tidningen lika dåligt som den tidigare redaktionen vilket jag inte ville. Men jag skulle bli tvingad eftersom vi bara hade två dagar till lämning och vi kunde inte använda oss av frilansare eftersom tiden var så knapp och det saknades pengar.
Det var ett omöjligt uppdrag. Jag vaknade av en ångestattack.

Jag förstår fortfarande inte varför tidningen i drömmen hette Reporter.