Skakad och rörd

Det har varit lite svårt att sortera intrycken. För 30 år sedan gick jag ut nian. För första gången sedan dess träffade jag den gångna helgen dem som en gång var mina klasskamrater. 17 av dem i alla fall.

Det kändes… oerhört märkligt. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag känner. Det var som om man fått en lokalbedövning och jag får nog vänta tills den har släppt innan jag skriver något om det här. Det kändes som att träffa några man känner väldigt väl, även om man nu inte gör det. På 30 år hinner ju en hel del hända. Och ändå inte. Det kändes som att vi bara varit ifrån varandra några månader.

En sak kan jag väl ganska neutralt konstatera: Ingen vägde mindre nu än vad de gjorde då. Jag skulle tippa att bruttovikten var 30 procent högre än när vi på lätta fötter svävade ut genom fängelsedörren från Snäckebacksskolan.

Och en sak till: Jag vann minigolftävlingen på 39 slag. Jo, vi spelade faktisk minigolf. Det hade vi antagligen inte gjort för 30 år sedan. Då hade vi kört ikapp på mopederna.

Björn räknade ut att jag hade 2,16 slag i snitt. Han har alltid varit duktig på matte, Björn. Själv hade jag allmän matte och separerades just på dessa lektioner från mina klasskamrater. Det var ingen munter samling. Eller, det kanske var det dom var. Jag är ändå glad att jag inte behöver uppleva en återförening med just den klassen. Då hade man nog varit mer skakad än rörd.

Efter minigolfen gick vi på restaurang. Sedan på pub. Och därefter försökte vi få till en klassisk efterfest på ett hotellrum. Det gick sådär. Det var ju en dag i förrgår också.