För ett par veckor sedan ställde jag min bil på en plats där man inte får stå. Jag såg inte skylten. Jag upptäckte en ledig parkeringsplats först när jag hade kört förbi den, backade tillbaka och fickparkerade. Så jag missade skylten som upplyser om att det är förbjudet att stanna och parkera fordon. Det kostade facila 1 000 kronor. Inne i staden kan det kanske vara motiverat att bestraffa den som trotsar skylten men det här var i ett industriområde i Solna där det mesta är kaos just nu eftersom det byggs en ny arena i området.
Under samma tidsrymd fick jag också 500 kronor i böter för att jag glömt betala 15 kronor i vägtull. Jag körde in till stan en dag i mars månad och när summan skulle dras från kontot var det tomt. Denna förseelse, att missa en inbetalning på 15 kronor, bestraffas med en femhundring i extra skatt.
Det blev en ganska dyr tur in till stan.
Det känns lite lätt demoraliserande så här i deklarationstider. Jag gjorde fel. Men de fel jag begick var knappast så allvarliga att de ska bestraffas med böter på 1 500 kronor. Misstagen var relativt små och de har inte gått ut över någon annan. Ingen har kommit till skada. Ingen har lidit. Ingen har blivit lurad.
Utom jag. Jag känner mig en aning lurad, faktiskt. Som en fotbollsspelare som får rött kort när en motståndare filmat till sig en straff. Och då känns det inte särskilt ”ballt” att betala skatt. Som medborgare i Sverige känner jag just nu ingen särskilt omfattande solidaritet med skattesystemet. Faktum är att det känns mer som att jag har en moralisk rätt att hitta på ett par extra avdrag för att kompensera en uppenbar orättvisa.
Fast det kommer jag givetvis inte att göra.
