Det kom ett brev (ja, eller mejl, då…):
Det här är inte bara en välskriven och läsvärd blogg. Den e otroligt rolig dessutom!
Ha en bra dag, var du nu än är.
Sven
Jaha? Jag har en läsare? Jag har ibland funderat över varför jag skriver här, på en blogg utan läsare. Det kan låta konstigt men det har varit en ganska behaglig villfarelse, att få skriva något som ingen läser.
I 25 år har jag skrivit saker som jag hoppats att folk velat och kunnat läsa. Av någon anledning var det skönt att skriva saker som skulle gå de allra flesta förbi.
Skriva för sig själv… det är kanske som att prata för sig själv på tunnelbanan?
Jag kanske håller på att bli tokig.
Faktum är min min halvbror frågade det härom veckan: ”Tommy, håller du på att spåra ur?”
Den ställdes när jag berättade att jag hade köpt ett trumset.
Vadå? Är det konstigt att köpa ett trumset? Är inte det sådant folk gör? Spelar trummor och skriver för sig själva. Det är väl helt normalt?
Visst?
