Vi skulle köpa en telefon till Fanny. Hon fyllde 8 år och fick själv följa med till affären, som råkade vara Siba, för att komma med synpunkter på modell. Vi fastnade för en Samsung Galaxy-nånting. En Android-mobil. Försäljaren hette Ali och skötte sig exemplariskt. Tyckte jag tills Fanny öppnade paketet på sin födelsedag. Då upptäckte jag att mobilen innehöll fyra SMS skrivna på ryska och något som liknade polska.
Telefonen var alltså begagnad. Och jag vet inte om jag vill veta vad den använts till och vad de där SMS:en betydde.
Dagen efter kom en kreditupplysning och jag drog mig till minnes att Ali frågat om jag hade ett Siba-kort. Det hade jag inte. Men det kunde jag väl ta. Jag förutsatte att det handlade om ett bonuskort där man ska registrera sina köp så att man får 5 kronor tillbaka när man köpt en platt TV för 39 999 kronor.
Men en kreditupplysning för ett bonuskort, det var väl ändå att ta i. Jag blev ju inte direkt förvånad när det damp ned ett MasterCard i brevlådan ytterligare en dag senare.
Hur kan man fråga om någon vill ha ett Siba-kort och sedan skicka ett MasterCard? Jag vet bilhandlare som använder sig av ärligare affärsmetoder. Åtminstone är de uppriktiga med att de inte är helt ärliga.
Förresten… Den där Fabian Bengtsson… han är Göteborgare, va?
I skuggan av Phone House-exponeringen nyligen måste jag säga att säljdesperationen i elektronikbranschen börjar ta sig löjliga proportioner. Att sälja begagnade telefoner som nya, och att lura på folk kreditkort genom att kalla dem Siba-kort. Det är tidsandan fångad lika effektivt som i ett avsnitt av Solsidan. Fast utan humor. Eller om det nu är ytterligare någon orolig form av Göteborgshumor…
