När en svensk frilansjournalist häktas i Turkiet är reaktionerna självklara: Det är en attack på pressfriheten.
Men ibland är verkligheten mer komplicerad.
Joakim Medin har rapporterat från konfliktdrabbade områden som Syrien och Turkiet. Hans arbete har belyst kurdernas situation, ofta på ett sätt som tydligt tar ställning för deras sak. I Journalisten 12/2015 kan vi i ett porträtt på Joakim läsa att han drivs av en stark idealism. I artikeln säger han själv att han inte längre är aktivist.
»Att han under studietiden varit människorättsobservatör i Palestina, bott ombord på Ship to Gaza, eller skrivit debattartiklar om kurdernas situation gör honom inte partisk«, kan vi läsa. I artikeln säger han också att han under sin tid som gymnasielärare ansåg sig ha rätten att påverka elevernas yrkesval. (De borde inte jobba inom armén, anser han.)
Nu sitter han häktad i Turkiet, misstänkt för att ha spridit propaganda åt en terrorstämplad organisation. Att en journalist grips för sitt arbete är naturligtvis allvarligt, och ur demokratisk synvinkel onödigt. Det är oftast en bekräftelse på att regimen inte anser sig tåla kritik och att den har svårt att försvara och motivera sitt agerande inom olika områden.
Men samtidigt väcker det en fråga som är större än det enskilda fallet:
Vad är en journalist? Och var går gränsen mellan journalist och aktivist? I fallet Joakim Medin måste vi kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt:
Tanke 1: Ingen ska fängslas för att ha rapporterat om faktiska missförhållanden.
Tanke 2: Att det måste gå att prata öppet om gränsdragningen mellan att beskriva verkligheten och att bedriva en politisk kamp.
Det finns de som har väckt frågan om Joakim Medin verkligen är att räkan som journalist, precis som andra menar att Joakim Lamotte inte är journalist utan aktivist.
Egentligen är det rätt enkelt.
Journalistik bygger på några lika tydliga som enkla grundprinciper: oberoende, faktasökande, öppenhet för nya perspektiv och strävan efter balans. En journalist rapporterar om verkligheten även om den inte är överensstämmande med den egna världsbilden.
En aktivist har ett annat mål: att påverka opinionen och förändra samhället i en viss riktning. I aktivismens logik är fakta viktiga, men bara fakta som stöder den egna saken. Andra perspektiv får mindre utrymme eller ignoreras helt.
När Joakim Medin, bär en symbol som en Palestinasjal offentligt, skickar det omedelbart en signal om tillhörighet och åsiktsmässig hemvist.
Ingen förväntar sig att hans (eventuella) nyhetsrapportering om skeendet i Gaza ska hålla en neutral och oberoende ton.
I journalistikens kärna ligger idealet om att förhålla sig oberoende och neutralt inför de skeenden man skildrar. Om en journalist redan genom sitt yttre visar tydligt stöd för en part i en konflikt, blir det svårt för publiken att uppfatta rapporteringen som objektiv. Symboler som bär en stark politisk laddning kan därför underminera journalistens trovärdighet – även om avsikten är god. Det väcker frågor om var gränsen går mellan journalistik och aktivism, och om hur viktigt det är att inte bara vara oberoende, utan också att framstå som oberoende.
För att ta ett vardagsnära exempel: Om en fotbollskrönikör, som på sin bildbyline bär en AIK-tröja, skriver att Gnaget förlorade derbyt mot Hammarby på grund av upprepade domarmisstag – då skulle vi kanske inte låta oss övertygas om att det faktiskt var just domaren som avgjorde matchen till Hammarbys fördel.
Man kan använda några enkla kriterier för att avgöra skillnaden mellan en journalist ocxh en aktivist.:
1. Oberoende
Journalisten står fri från de partier eller rörelser han eller hon bevakar.
Aktivisten har en ideologisk eller känslomässig anknytning till en sak och vill påverka utvecklingen i en viss riktning.
2. Öppenhet för nya fakta
Journalisten är beredd att ändra sin berättelse om fakta förändras eller om nya perspektiv framkommer.
Aktivisten väljer fakta selektivt för att stärka den egna ståndpunkten.
3. Balansen
Journalisten försöker ge en rättvis bild även av parter han eller hon personligen inte sympatiserar med.
Aktivisten låter ofta motståndarsidan framställas i ett genomgående negativt ljus. Han eller hon ser världen i termer av rätt och fel, svart och vitt.
4. Transparens om sin roll
En hederlig journalist redovisar sin metodik och visar källor öppet.
En aktivistisk skribent tonar ner egna kopplingar, mål och motiv för att framstå som mer objektiv än han eller hon egentligen är.
5. Syfte
Journalistens primära syfte är att informera utan att hindras av en hämmande konsekvensanalys.
Aktivistens primära syfte är att påverka och övertyga.
Det är kanske inte nödvändigtvis så att en aktivist ljuger eller förvanskar sanningen. Men aktivistens utgångspunkt är en övertygelse – inte en öppen fråga.
Nåja. Är det här så farligt då?
Ja, möjligen. Eller faktiskt. Om vi suddar ut skillnaden mellan journalist och aktivist finns risken att vi urholkar journalistikens trovärdighet. Kanske har vi redan hamnat där? Dagens Nyheter lät för ett par år sedan aktivisten Greta Thunberg vara chefredaktör för tidningen under en dag.
När människor inte längre vet om en rapportering strävar efter att spegla verkligheten eller en filtrerad version av verkligheten, då har journalistiken förlorat sin betydelse i en demokrati. (Dagens Nyheter har aldrig erkänt att de gick vilse där, de gör sällan det.)
En intressant parallell finns i forskarvärlden. (Apropå en aktuell debattartikel i just Dagens Nyheter där drygt 1000 forskare försäkrar att deras forskning inte är ”åsikter”…)
En forskare ska med ett öppet sinne undersöka om en hypotes håller – inte bestämma sig på förhand för vad som han ska bevisa.
I vetenskapens ideal är forskaren som en ”tom skål” – öppen för att verkligheten ska fylla den med oväntade resultat. Hypoteser ska kunna falsifieras. Men i praktiken driver vissa forskare projekt där resultatet i princip är förutbestämt. De letar efter bevis för att bekräfta en teori, ibland av ideologiska, ekonomiska eller politiska skäl.
Här ser vi exakt samma risk som i journalistiken:
- Forskningens oberoende motsvarar journalistikens oberoende.
- Forskningens nyfikenhet och öppenhet motsvarar journalistikens nyfikenhet och öppenhet.
- Forskningsfusk eller vinklad forskning är lika allvarligt som aktivistisk journalistik som utger sig för att vara neutral.
Precis som en forskare måste vara beredd att vända sin hypotes om nya fakta visar motsatsen, måste en journalist vara beredd att ändra sitt narrativ om verkligheten ser annorlunda ut. Och vice versa.
När forskare börjar jaga »rätt resultat« i stället för sanningen, kallar vi det forskningsfusk. När journalister gör samma sak – låter övertygelsen styra bevakningen – borde vi vara lika vaksamma. En journalist ska närma sig varje historia med nyfikenhet och beredskap att bli överraskad. Inte använda sitt uppdrag för att förstärka en redan färdig bild av världen.
Det handlar i båda fallen om förtroende:
Både samhälle och demokrati bygger på att vi kan lita på vissa yrkesgrupper som hederliga sökare efter sanning – inte säljare av sina egna idéer under falsk flagg.
Det är på tiden att vi alla – journalister, innehållsproducenter och läsare – blir mer medvetna om skillnaden mellan att söka en sanning och att sälja sin sanning. •
